Livet på Centralstationen

Innan jag började jobba i Norrköping var tåg något okänt. Faktum är att jag aldrig hade suttit på ett, i varje fall inget riktigt tåg, ett som gick mellan olika landsdelar. Jag hade blivit skjutsad, åkt buss, flugit – men aldrig åkt tåg, det tillhörde på något vis inte mitt kulturella kapital, på samma vis som vi inte lyssnade på radio i hemmet där jag växte upp. De tåg jag var bekant med pendlade mellan polerna stad och förort och så långt sträckte sig min horisont.
    Jag läste en krönika av Jan Gradvall där han uttryckte sin uppskattning för Centralstationen, jag minns det som att han kunde stå mitt i flödet av människor och känna sig levande, som om alla måsten och ärenden skvätte över lite på honom. Jag minns att jag skrattade, hade ju själv vandrat i suckarnas gång och ägnat ett liv åt att undvika den. Så uttrycker sig en frilansjournalist, skrev jag, innan jag själv hade börjat åka tåg. Jag var några år över 20 och tågen blev en del av min måndag och min fredag. Centralstationen blev hemma.
    Jag skriver den här texten på ett rangligt kafébord vid fyra rulltrappor, intill sitter män som sannolikt övernattat här. Det är deras hemma också. Vad jag inte begrep om platsen var att den varit en plats för flykt och återkomst, och båda dessa företeelser tycker jag om, varför arrangemanget med veckopendling passade utmärkt. Jag flydde och återkom till Norrköping, och jag flydde och återkom till Stockholm. Biljetterna behövdes skrivas ut på den tiden, på plats, några minuter innan avgång, och det bildades kö, och jag hade en okej position ibland och en sämre andra gånger, men jag hann. Jag drev igenom flykten.
    Det har gått mer än tio år sedan dessa resor. Jag har åkt tåg fler gånger. Och det händer att jag sätter mig på en bänk på Centralstationen och låter människornas öden ta sig in i mig, just som en frilansjournalist.