Skridskosnören

Jag åker gärna skridskor, skor som skrider, men man måste få på dem också. Fortfarande har jag problem med snörningen, det finns ett nätt metallredskap för att få själva skridskon att sitta tätt mot foten (en liten hake som används för att rycka åt snörena ordentligt), men jag har aldrig fått tillgång till något eller sökt efter det, bara upptäckt att jag behöver det när jag behöver det. Som barn tränade jag ishockey med vingliga skridskor, för de blev aldrig ordentligt snörda, förutom i enstaka fall när en tränare förbarmade sig och resolut drog allt på plats med rejäla nävar. Då åkte jag rakt ett tag. Men annars inte, kanske kan liknas vid att cykla med dålig luft i däcken, det blir ett handikapp, men jag var ändå rätt snabb, inget man störde sig på som åskådare. Och nu är jag vuxen, står vid Eriksdals konstis och försöker igen, men nej. Snörena river upp huden när jag försöker att dra dem på plats, de är för rigida i sin konstruktion, gör motstånd. Och så mycket är det inte värt att åka skridskor att jag sliter upp mina händer. Det blir en enkel knut. Jag reser mig från träbänken och är några centimeter längre än vanligt, glider ut på isen och jag tar några skär, och några till och jag stöter ifrån ordentligt och hör skärets raspande bakom mig och med allt större aggressivitet skjuter jag mig fram och det är snart som om jag snabbspolat skrider över isen, jag ränner fram varv på varv och sicksackar mellan familjer, små barn och puckar, och det drar till i magen och jag får skärpt blick och det är någon form av lycka. Att vara snabb av egen kraft, men ganska liten kraft, för effekten av varje skär är oproportionerligt stor. Runt och runt igen trycker jag ifrån och glider.

En kväll bara

Vad ska jag blogga om? frågar jag J under vår bokcirkel. Eller, det blev inte så mycket av bokcirkeln. Fem blev fyra blev tre och två och till sist hade det förhållandevis avancerade knytkalaset i Aspudden reducerats/uppgraderats till en ölhävarkväll på Blecktornskällaren. Vi sitter först vid bardisken men våra ryggar tål inte belastningen, så vi hittar ett hörn och fortsätter därifrån.
    Och så pratar jag om bloggen, och hur jag tröttnat på att flika in texter i flöden, och hur algoritmer styr vem som ser vad, och att bloggar liksom är retro på ett bra sätt, det är vår generations egentliga uttrycksform, säger jag, men framförallt vill jag veta: Vad ska jag blogga om?
    Det här, svarar han.
    Men vad menas? Kanske att de lyft undan Jack Vegas-maskinerna (och jag skäms att jag indirekt baktalat etablissemanget i min radionovell), att snön ligger som florsocker över trottoaren, att sällskap sitter runt omkring oss med tända stearinljus och vita dukar, att ölen är lättdrucken, att stället tvärsöver gatan renoverar och inte alls tvättar pengar för lokalen är till salu igen, eller att två män i ofas med sina åldrar ses på en bar och diskuterar kvinnors litteratur med temat klass och klasskamp, att det är december och att vi lever och att det snart blir ljusare igen, men först måste det bli ännu lite mörkare, eller att vi båda letar den där platsen där man verkligen bara kan känna ett lugn, och att vi tror oss kunna hitta den, kanske ligger den i Enskede gård (finns en ljus och välstädad villa där), men vi vet båda att platsen inte finns.
    Jag skulle kunna blogga om alla dessa saker.
    Eller så skriver jag några rader om J:s tidigare fotografkollega som plötsligt dyker upp och som blir introducerad med en anekdot om en enkät som skulle gå ”jävligt fort”, varefter hon anföll första bästa person med kameran och lät avtryckaren smattra igång, vilket jag av egen erfarenhet vet inte är den mest effektiva metoden (det är istället att ställa frågan så snabbt att deltagaren inte hinner överväga sitt deltagande utan lägger fokus på att tycka istället) (samt att poängtera att bilden kommer att vara mycket mycket liten) (nästan så att den inte syns). Vi skrattar åt minnet som det känns som jag delar nu, för jag kan verkligen se det framför mig. Vilken scen! Så ska hon röka och försvinner med sin vän ut på Ringvägen.
    Vi nöjer oss med två glas, eftersom vi är vuxna nu och det är ju en dag i morgon också. Jag följer med J till Ica Lansen där han köper ett rakskum av dyrare modell, eftersom det är bra för huden, och en halv baguette, två sexpack ägg (ekologiska), och hur jag kallar inhandlingsresultatet eklektiskt när det driver fram på bandet. Killen i kassan fnissar. Inköpet landar på 100 kronor. Exakt.

Jultröjan som var rätt men blev fel

Jag är på julfest och bär en tröja med paljetter över magen. De små cirklarna är vändbara och skiftar mellan Ho-ho-ho och Yo-yo-yo beroende på hur man drar med handen. Det är ett gångbart partytrick som imponerar på de flesta, fram till de frågar var tröjan är köpt, och jag förklarar att min tjej skaffade den åt mig, från H&M. Jag vet att jag inte borde avslöja de här sakerna. Det är inte rätt att vara en man som får kläder köpta till sig (dessutom från en butik som är allmänt tillgänglig) (vem som helst kan ju köpa en tröja därifrån) (vem vill vara vem som helst?). Det är pinsamt. Men jag är inte rätt och dessutom van vid att vara pinsam.

Associationen på Lidl

Två företeelse löper in i varandras banor, det kallas väl för en association. Och jag drabbas av en när jag står inne på Lidl Folkungagatan och tappar tidsuppfattningen. Jag handlar inte så ofta på Lidl, men jag har varit på olika Lidl under olika perioder, så jag får för mig att året är 2010 och jag besöker Lidl Ljura med en barnvagn sökande efter inlagda vitlöksklyftor, eller 2007 och jag vandrar genom gångarna på Lidl Ektorp för att köpa croissanter som blir spröda efter några minuter i ugnen. Lidl ser alltid ut som Lidl. Lidl är en konstant. Men det är inte jag, varför minnena separerats från varandra, sorterade efter mina åldrar. Tanken leder vidare till den annonserade associationen, väckt av ett barnprogram jag såg kvällen innan, där den ”franske” tv-kocken Bon stöper ljus (med kanelbullar som doftelement), varpå jag tänker på livet som en stöpningsprocess, att vi tillförs nya lager hela tiden och att de inte syns, förrän de gör det och då har vi inte sett hur förändringen pågått hela tiden, skikt för skikt, fastän vi var med, tänker jag en lördag på Lidl som 34-årig tvåbarnspappa på jakt efter diskmaskinstabletter.

Vad jag pratar om när jag pratar om att skriva om fotboll

Att gräva där man står är ett stabilt författartips. Och där jag står är fotboll ett ständigt aktuellt tema. Eller snarare supporterskap. Det är ett för mig onödigt välresearchat område – såvida jag inte gör något av all kunskap. Men hur omsätta den till litteratur? Få har lyckats.
    Jag kan ge två lyckade exempel (och bara två). Det ena är Nick Hornbys Fever pitch, om att leva med Arsenal och andra människor. Det andra är The Damned United av David Peace, skriven i du-form. Stilgreppet satte läsaren i Brian Cloughs skor under intensiva men få dagar som Leeds-tränare på 1970-talet.
    För egen del har jag aldrig hittat rätt vinkel för en historia. Den kan inte behandla själva sporten, utan måste skildra effekterna av den, de mellanmänskliga relationerna. Men det har uppstått en låsning. Som om det litterära och det sportfåniga existerar i olika dimensioner.
    Under torsdagskvällen för jag detta ämne på tal vid en bar på Hornsgatan, utan att egentligen komma längre i resonemanget.
    Plötsligt berättar N om hur han saknat heatmaps i allsvenskan, det vill säga värmekartor över spelares positioner under en nittio minuter lång fotbollsmatch. Säsongen 2015 bestämmer han sig därför för att göra egna. Han tittar på matchen och markerar parallellt varje bolltouch på en bild i Photoshop, fram till han hade nuddat bilden lika många gånger som spelarna berört bollen. En vanlig match tar fyra timmar att dokumentera i heatmapformat. Ett halvår senare vinner klubben SM-guld, flickvännen gör slut samma dag, och N förklarar över en öl att han var först att lokalisera spelsystemsskiftet som tränaren Janne Andersson fick så mycket beröm för (men folk i allmänhet upptäckte det först ett halvår efter N). Han hade ju själv tryckt in positionerna och sett skiftet ske. Och jag tänker: här har jag något. Det är häri det ligger. Jag måste gräva djupare.

Avsnittet med däckbytarverkstadsreceptionisten

Jag byter inte däck på bilen själv och jag har heller inte övervägt att göra det. Men det finns något i konceptet att låta någon annan byta ens däck som innebär att erkänna ett kunskapsunderläge, i alla fall för män som inte överväger att byta däcken själva, eller i varje fall tänker jag att det är så, eftersom jag flera gånger tillbringat tid i receptionen hos en däckverkstad och hört hur män förklarar sig själva för däckverkstadsexpediten, och anstränger sig för att på något sätt förhöja sin manlighet, fastän de tvingats outsourca den här tjänsten som egentligen borde ingå i machoskapet, men de hade bara inte möjlighet att göra det själva den här gången, eller hur det nu var med den saken. Det finns en nervositet i rösten som kontrasterar mot expeditens oerhörda ointresse av att få veta mer än nödvändigt om orsaker och bevekelsegrunder och vad man ska med vinterdäcken till och varför det dröjde till lucia för att få dem bytta. Det är faktiskt inget rafflande samtalsämne. Jag kan inte påstå att jag är opåverkad av den här outtalade däckbytesmacholagen, mer än att jag bestämt mig för att bryta mot den livet ut. Jag försöker åtminstone inte göra något av saken som sak beträffad, utan är bara nöjd över att alla bultar fanns i påsen och att ingen påtalar något nytt problem jag ännu inte känner till om däckmönsterdjup eller balansering utan att de bara ber om mina 250 kronor och jag ber dem i gengäld att backa upp min Volkswagen genom den smala garageutfarten, för jag har större problem med att få lacken bortskrapad än att be en van däckbyteserkstadsbackare göra det åt mig (här ser jag framför mig en Sunes-pappa-mässig scen), och sen kör jag hem. Klockan är 14:25. Det börjar bli mörkt. Jag som trodde att det var mitt på dagen. Det står i alla fall så på klockan.

På besök i Willy Kyrklunds Karelen

Det är om kvällen igen. Jag tittar på Willy Kyrklund-dokumentären för andra gången och slås av något annat än förra, då jag tydligen följde den med slutna ögonlock. Upplägget är minimalistiskt och på förhand snillrikt, produktionsteamet tar med sig en åldrad Willy sig till Harlu i Karelen där han växte upp.
    Men vad hade de väntat sig?
    Byn var förr finsk, nu rysk. Det första han säger när bilen närmar sig är: det har blivit fattigt. Detta område, några kartstenkast från Finland, har inte tillförts modernitet. Lador vill braka samman. Getter skyndas runt. All färg är på väg någonstans. Det är en vår planerad, men den dröjer.
    Willy vandrar i sitt främlingsskap, försöker tala ett språk som ingen längre förstår, gång efter annan skakar byborna på huvudet när han vill sno åt sig en konversation. Husen står i alla fall kvar men det är knappt att det spelar någon roll, de är skelett, används till annat. Till sist får de syn på byggnaden där Willy växte upp, men vi anar oråd redan från byvägen. Verandan där han på egen hand nötte franska glosor är inbyggd. Strävsamt tar han sig fram mot villan där han möts av en föreståndare. Huset är en förskola som här hemma knappast skulle godkännas som hunddagis. Allt är nedgånget in i den minsta detalj.
    Bilder från förr varvas med nya bilder. Nostalgin infinner sig inte, eftersom allt är så sorgligt och platserna är oförenliga trots geografisk exakthet. Tiden har dragit fram med onödig brutalitet. Det finns inga människor och inget språk, här finns inga minnen eller dokument. Det är bara en plats och den inträffade efter kriget då den blev Харлу. Den förra stavningen lever bara vidare hos Willy och de andra barnen som nu är döda. Dokumentärfilmarna ville kanske uppnå något annat, men som tankeväckare är programmet värt att se även en tredje gång.
    Lite trösterikt är hur Willy Kyrklund så snart han kom till Sverige och la kraft bakom sitt författarskap kom att skriva om det funktionalistiska nybygget Hjorthagen (som beskrivs i mästerverket Solange lite som Hammarby sjöstad gör i dag). I Hjorthagen lever han kvar, i form av en plakett på en lekplats med utsikt över Lidingö. Jag står där ibland och tänker på honom.

Bli sedd av Wayne’s coffee

Inne på Wayne’s coffee, mitt extrakontor i perioder. Jag behöver den här neutrala städade platsen för att få saker gjorda. Andra digitala nomader vänder sig till murriga trånga kafémiljöer – jag väljer sterila och glesa. Tänk flygplats.
    I kön funderar jag på om de ska tycka att jag snyltar som inte bara beställer en liten kaffe, utan också betalar med Wayneskortet? Det är påfyllt på Götgatsbacken vilket kan betyda att de inte ens får de 26:10 kronor som kaffet nu kostar? Går de back på mig vid varje besök? Det här orsakar ett dåligt samvete för jag vet hur de sliter med att få rörelsen att gå runt, eller i varje fall utgår jag från att det är ett slit, eftersom det är ont om besökare, även om de blivit något fler på senare tid. Men tjejen i kassan, som är ihop med killen i kassan (han verkar inte vara inne den här morgonen), utbrister bara uppskattande: ”Det var länge sen”. Jag är sedd. På Wayne’s coffee. På mitt Wayne’s coffee.
    (Under tiden jag upplever dessa känslor börjar jag yra om att jag arbetar på ett kontor och att jag inte är otrogen med andra kaféer men det är bara för snurrigt för att skriva om).

Skalorna

Jag konfererar med mig själv i dag,
trappar ner mig själv i punktform.
skalar ner mig ungefär som ett diminuendo,
ja som till något ursprungligt
som knappt syns eller märks men som man bara vet.
Jag gör knappt annat tänker jag än
övar på skalor.
Intill mig:
en koreankvartett på resa
till det som är mitt.
Vad ska vi här att göra?

Att känna Jesus

– Kan jag fråga dig en sak?
    Hon ser inte bortkommen ut, påminner om en barnvakt jag hade när jag behövde en. Fast den här kvinnan har kastanjfärgat hår, Annas var mörkblont. Jag stannar upp min köpcentrumsgång och svarar mjukt:
    – Ja, absolut.
    Hon ska inte sälja något, det vet jag. Hon vill bara ha hjälp, hittar möjligen inte till Akademibokhandeln, och det gör ju jag. Om hon inte hittar till en butik jag inte vet riktningen till så kanske vi kan höra oss för med någon annan förbipasserande. Varpå hon ställer frågan hon frågade om:
    – Känner du Jesus?
    Hon påminner inte alls om någon barnvakt. Det är som att hon lyfter undan en mask och blottar en obalans. Jag låter tyngdlagen föra benen framåt, för jag vet att om jag inte förflyttar mig kommer hon inte släppa taget. Det här abonnemanget vill jag inte ha. Jag säger:
    – Jo, jag känner till en hel del om honom.
    Hon ser att mina pupiller dansar, men hon verkar inte vilja förfölja mig, presenterar bara sin nästa replik:
    – Vill du lära känna honom ännu bättre?
    – Nej. Nej, det vill jag inte, medger jag.
    Fast egentligen kanske hon pratar om en Jesus i Gubbängen som säljer burritos. Jag vet ju inte det. Jag bara antar saker, ler pliktskyldigt och fortsätter gå.