In Treatment från förr

Jag minns de här tågresorna så som jag minns andra drömmar, kan inte avgöra om de verkligen hänt, men jag har känt att jag blivit vidrört av något, och att något är viktigt.
    Nu är allt annorlunda. Nu är en lördag 09:38 och då var en måndag 06:35, då jag fann en plats vid ett fönster och det fanns gott om såna, och jag hade äntligen skaffat en Macbook (den vita, den alla hade haft i tre år redan, men som jag inte kunde förmå mig att köpa, eftersom jag inte var en människa som köpte vad jag ville ha) så jag kunde nu tittade på piratnedladdade tv-serier och jag såg In Treatment. Det känns som en era men just dessa morgnar hade jag bara något dussin av, tillräckligt få för att jag inte skulle hinna se andra serier under eran.
    Jag inledde alla veckor med terapisessioner, där vi skalade oss fram till något djupt liggande. Jag tror aldrig att det kommer att finnas en tid då jag ser en serie på det sättet. Halvdrömmande deltog jag på allvar i Paul Weston och patienternas samtal, ofta två sessioner á 20 minuter, samtidigt som gryning pågick utanför fönstret, där landskapen sprang undan i 140 km/h. Serien hade ett vinnande koncept: alltsammans upphackat i lagom svåra portioner, vilket behövdes då varje bit var så näringsrik. Vid stationen i Norrköping fanns min cykel, jag trampade (onödigt) hårt och var på jobbet 08:20, köpte automatkaffe för en krona, slog mig ned vid min arbetsstation och lät skurar av sysslor riva hål i min himmel varpå den slutligen rasade.
    Jag tror att dessa tågresor fick mig att söka mig mot psykologin några år senare, kändes naturligt och stringent, och så ville jag uppnå den där tomma och fylliga upplevelsen av tidiga måndagsmorgnar, då hjärnan ännu är formbar och hungrig efter ny stimulans och substans.
    Nu rinner tåget förbi Östberga industriområde, jag sitter bakåtvänd mot gången. Det är inte alls som det brukade. Och jag blev inte psykolog. Jag har förstått att inte alla psykologer lever som Paul Weston och jag har förstått att man inte blir Paul Weston av att utbilda sig till psykolog. Men det var värt ett försök.