Tidigheten

Några minuter innan avsatt tid stannar taxin till på Södermannagatan och jag kliver in från kylan. Du är tidig, konstaterar föraren, och tillägger: och det är bra. Eftersom kunden nästan alltid är sen. Och det är bättre att vara på väg än att bara vänta, så som man nästan alltid gör, på grund av kunder.
    Jag gör ett gott första intryck, tycker föraren och vi pratar genom Söderledstunneln om tidigheten och senheten och om vänner vi har som är som vi och andra som inte är det och glider snart över på att avhandla trafikolyckor och på Hamngatan säger jag att jag blivit en skickligare bilförare sedan jag började titta på trafiken istället för på skyltar och han berättar att han kört taxi i 35 år och aldrig råkat ut för en olycka, brukade han säga, men så drabbades han av tre påkörningar i höstas och den tredje skedde här på Strandvägen där en ung man skulle växla fil då han själv saktat in för att vika av ut på kajen och då rammades stötfångaren och den unge mannen var duktig på att fylla i försäkringspapper. Själv hade föraren aldrig behövt dem.
    Vi landar vid radiohuset och jag utför mina sysslor där.
    När jag är klar säger producenten att ”det där nog är din bil”, som anländer några minuter innan avsatt tid och jag kliver fram och knackar på rutan. Ska du hämta mig? Han nickar, och jag sätter mig i passagerarsätet och han säger: Du är tidig. Det är bra. Annars brukar man alltid få vänta.

Avsnittet med mobilreparatören

Jag har pulsat en längre distans för att nå just den här butiken, som lagar mobiltelefoner och vilken enligt tidigare kunder erbjuder schyst service.
    Det är inte för att få ett bra nytt batteri som jag väljer butiken utan för att undvika bråk. Eller inte precis bråk utan ännu orealiserade konflikter. Såna som ligger i luften hos butikspersonal som vet att varje kund om några timmar kan/bör vara en fiende. Eftersom man använder kassa reservdelar från Kina (och det är däri profiten ligger). Och eftersom telefonen kommer att tappas i marken, och spricka diagonalt, och då kommer den vänliga kunden tillbaka utan vänligheten.
    Jag har som framgår varit med om fenomenet tidigare och kan därför förnimma den passiva aggressivitet som uppstår redan vid första besöket hos någon van att möta hämndlystna främlingar. Hur varje artighet uttalas liksom i syfte att ha fått det sagt, som inför en rättegång, just in case. Du sa så och jag sa så.
    Jag lämnar in min telefon. Han ber om ett nummer, ett namn, jag ger honom allt jag kan. Han påtalar att jag har en död pixel på skärmen. Det är viktigt att vi båda vet att han påtalat det. Jag förklarar att jag tror att batteriet ska bytas ut, att mobilen startar om varannan minut och han säger att det helt troligt är en korrekt analys. Han instruerar: Om 30 minuter, kom tillbaka då. Och jag promenerar en slinga genom snödrivornas Östermalm via Tysta gatan, där jag hör hur hantverkare sliter ut Allers inredning för att en familj Lundberg ska ha ett hus för sig själv, innan jag vänder tillbaka till den lilla butiken i tunnelbanan.
    Längs vägen har jag tappat ett papper som jag hade behövt, men vi löser det säger han. Jag får min mobil. Batteriet är nästan urladdat. Och i rulltrappan startar telefonen om sig själv och jag rullar tillbaka med mötande trappa. Hur kan jag hjälpa? frågar han, som nu har en ny kund att förhålla sig till (vilket är en särskilt besvärlig omständighet då en ny kund ändå är mer värd än en tidigare, då denne kan avskräckas av min ännu oberättade berättelse). Jag frågar om de verkligen bytt batteriet. Du kan få ditt batteri om du vill säger han, lent som under en bevismedelsgenomgång. Jag får det, det är mjukt och fortfarande varmt, och jag lägger det i en ficka. Sedan lämnar jag butiken med min trasiga mobil.