Varför Norrköping?

Jag står utanför Pappa Grappa på Gamla Rådstugugatan efter middagen när frågan ställs: Varför Norrköping? Ja, varför är du så intresserad av oss? Det är ett ämne som sysselsatt mig tidigare under dagen då jag begeistrat vandrat över nya torg och industrilandskap för att beskåda nybyggen, på något vis stolt över att stan reser sig igen. Vi reser oss igen. Är på riktigt engagerad eftersom jag anser att det berör mig. Fastän det är ologiskt på flera sätt. Jag är inte från Norrköping, det är min far som är härifrån. Och jag har under uppväxten knappt besökt stan. Det handlar inte heller om fotbollslaget. Lite förstås, men framförallt handlar det om vad som hände med mig när jag flyttade hit som 23-åring, då rätt sargad av stockholmsstrebrigt kontorsliv. Man kan säga att ett nytt jag föddes och växte upp i Norrköping. Jag var bara personen som klev in i tidningshuset en höst 2006, som tyckte om att skriva och läsa och det var bara så han var, personen som klev in i tidningshuset. Och så byggde jag vidare på det. Lärde känna andra som var som jag. Började skriva om andra som var som jag. Intervjuade dem som var som dem jag ville bli. Såna som skrev romaner, drev museer eller komponerade symfonier, eller bara levde ut. Såna jag som jag här kunde vara från början.
    Och det är det jag svarar på frågan. Jag är intresserad av Norrköping för att Norrköping är mitt.

Intelligentian på Åby konditori

Finns det någon plats så inspirerande som inte hemma?
    Eric Schüldt har i sin podd återkommit till hur han upplevde en besvikelse när han mötte kulturredaktionens verklighet med admin och kallprat. Therese Bohman uttrycker i romanen Aftonland samma känsla genom sin rollkaraktär som möter fikarasterna inom akademin. Den där platsen för intellektuella samtal tycks saknas, menar båda, men de har då inte besökt Åby konditori vid elvatiden på lördagar.
    Det där kvalificerade meningsutbytet äger rum just här, just som det gjorde på Norrköpings Tidningars kulturredaktion då jag som nyutexaminerad journalist klev in som praktikant (gemensamma nämnare finns förstås). Eric och Therese blev modstulna inför intelligentians medelmåttighet där kulturvärldens elit diskuterade förskoletider och regnkläder, medan jag kommit att sakna det jag fick uppleva under arton månader på NT på alla arbetsplatser jag kommit att utföra mitt värv på. Men så sitter jag till sist på Åby konditori och diskuterar Cezanne, Metoo, Teju Cole och det finska inbördeskriget.
    Kanske var det också detta som fick mig att överväga att hyra ett kontor till vårt planerade men aldrig realiserade bokförlag hösten 2010. Jag var nere på visit över dagen och O visade upp ett rött gårdshus i trä, två våningar högt, som hämtat från Skansens restlager. Det drog iskalla vindar genom de glesa plankorna även i oktober och här krävdes rejäla paltor för att hålla värmen, men det var en lokal och hyran låg bara på några hundralappar. Det var bara det att jag från det besöket skulle komma att gästa Norrköping en-två gånger årligen, men det ville jag inte kännas vid, för jag ville verkligen skaffa en plats åt den här känslan. Fenomenet är för övrigt bekant för den vane resenären. Hur själva platsen förändrar ens världsbild. Det vore logiskt att resa hit regelbundet eftersom jag är här nu. Så kom jag att söka lägenheter i Sarajevo, men det är en annan historia, som ändå hänger ihop med detta inläggs ämne. Den där platsen som man har och där de verkliga samtalen pågår. Platsen där jag kan förvara mig själv. Alltså mitt sanna jag. Och ditt.
    
Men det kanske räcker med Åby konditori.