How to make one friend

Den engelska googlesökning som är signifikativ för Sverige är: ”how to make one friend” [sic!]. Det här kanske kommer som en överraskning för de flesta, men inte för dig, som är ny i landet och vill lära dig språket. Inte heller får du någon hjälp från L, den spanske kurskamraten som inte har några planer att bli svensk. Han ska bara vistas här och skrapa ihop pengar från restaurangjobbet.
    Du får hitta andra vägar. Som tåg. Andra förtvinar av pendlandet från Upplands-Väsby, men för dig är färden en upplevelse jämfört med vad du är van vid, vagnarna är så glest befolkade, glider fram genom det allt tätare stadslandskapet. Det finns något filmiskt över sättet att förflytta sig, du dagdrömmer ljuvt melankoliskt, spanar ut genom fönstret: och lyssnar på svenskan.
    För det mesta på tåget förekommer språket i textversion på lysande skärmar, men en och annan människa uttalar orden, pratar med någon. Och du finns där, analyserar melodier, fraseringar, betoningar och tonlägen. Men du vill också lära dig om människor. Du är ju själv en.
    Ja, det är så det går till, när du överhör en grupp studenter som diskuterar en novell de hört på Sveriges Radio. Det verkar vara till en övningsuppgift, du hänger inte med i alla vändningar men så här långt greppar du handlingen: Historien utgår från två svartsjuka personer som träffats efter att ha sökt efter sina respektive på Tinder. Titeln lyder Män som inte väntar.
    När du kommer hem söker du upp berättelsen på nätet och lyssnar. Först mulen jazz, sedan en kvinnoröst: En fredag när min man påstod sig vara på tjänsteresa fiskade jag upp mobilen och började söka i den där dejtingappen jag misstänkte att han använde.
    Du lyssnar flera varv på inspelningen och du förstår den på det stora hela, men detaljerna är för invecklade. Här skulle du behöva ett manus. I ditt land hade sökandet upphört här, för författare betraktas som upphöjda varelser, av ett annat slag än alla andra. Ingen indonesisk läsare skulle få tanken att söka upp författare i sökandet efter ett skriftligt utdrag. Men i Sverige kanske det går?
    Han har en Facebooksida. Du sätter samman ett artigt och genomarbetat meddelande till Mr Löwenfeldt där du förklarar ditt ärende. Det här är en del av dina självstudier, du behöver verkligen bena ut ett och annat språkligt huvudbry, skriver du. När du skickat väntar du otåligt i flera dagar. Inget svar.
    Men så återkommer han. Dessvärre verkar han inte förstå dig, eller har du uttryckt dig oklart? Mr Löwenfeldt hänvisar till samma sändning du redan audiellt nagelfarit. Du tackar och förstår. Men då skriver han ett nytt meddelande, ber om ursäkt och du får plötsligt texten. Alltihop, inkopierat. Det är bara du som har tillgång till manuskriptet, och redaktören på radion, skriver han. Sprid inte, och tack, och god jul!
    Det är som en klapp under granen, svarar du.
    Efter att ha läst manuset några gånger parallellt med lyssningen finner du betydande skillnader. Roger Federer heter här Serena Williams. Nigella har bytt plats med Jamie Oliver. På ett ställe har författaren ändrat på ”knäckt en gåta” till ”löst en gåta”. Du sänder honom dina fynd, som du finner anmärkningsvärda, och han börjar ställa frågor, tycks inte van vid noggrannheten.
    Du skriver: ”It is ironic yet true that some couples find it easier to communicate with strangers rather than with their own partners, while communication itself is one of the important keys in a relationship?”
    Det slår an en ton, verkar det som. Berätta mer om dig själv, ber Mr Löwenfeldt, så du lägger ut texten, om hur en vän flyttade hit och du inte klarade av att vara utan honom, om studierna, tågresorna, städjobbet, hur du ibland översätter dina texter hemifrån till svenska. Och om hur landsbytet inneburit en nystart för dina framtidsdrömmar, här vill du inte studera marknadsföring och ekonomi som i Jakarta. Du vill söka dig mot psykologin, fotografin och – matlagning. Men inte som Jamie eller Nigella.
    ”I used to like to write. Not professional at all. Very raw. Sometimes I have ideas from small and silly things.”
    Det finns en oskriven historia som du skriver om. Den är ganska lång, och den handlar om dig och L, spanjoren med det hårda utseendet och det mjuka hjärtat. Slutet var ganska kort. Ni separerades vid ett faktiskt vägskäl och du hörde filmmusik i huvudet (”One Fine Day” med Natalie Merchant) just som det skedde, och såg hur kameran långsamt gled ifrån er. Verkligheten tvingade ihop sig med fiktionen.
    ”Ha ha! I know it sounds silly. That’s the art of writing, I guess. We can put some fantasy into reality … or vice versa. That’s also why I couldn’t stop smiling when reading/listening this line from Män som inte väntar: ‘Ni författare, hur mycket av det som står i berättelsen har hänt på riktigt, alltså hur mycket är du och hur mycket är påhittat?’”
    Får jag blogga om dig? frågar Mr Löwenfeldt.
    Det går bra, svarar du.