Att räkna med det omedvetna

Det omedvetna* är också verkligheten, bara inte den synliga delen. Jag slår mig ner i en fåtölj på Luma bibliotek och försöker boosta mitt övertrasserade RAM-minne, säg att jag mindfulnessar mer strategiskt. Bättre gå till kärnan, till botten, in i dimman. Eftersom jag befinner mig bland böcker söker jag i psykologihyllan efter svar på det omedvetnas natur – skriver jag men sitter kvar i fåtöljen. För många knutar som behöver lirkas upp och jag har ändå kommit en bit, upptäckt ett stökigt område som jag förbisett. Men hur städa något som inte syns?
    Det krävs lite list.
    Under tiden några rader om idéer. Man får dem på olika sätt. En del går att räkna sig fram till. Andra nås via aha-effekten (den kallas faktiskt så) och alla känner väl till fenomenet, när det omedvetna ljudlöst presenterar sitt resultat och du utbrister: Det slog mig nu hur vi ska gå till väga! Bara sådär. Men inte bara sådär. Ibland lägger jag små bryderier hos mitt omedvetna och räknar med att de blir lösta utan min direkta inblandning och det fungerar. Just på samma sätt som mitt omedvetna lärde sig tyska glosor när jag överlämnade dem innan sänggående.
    Men nu behöver jag föra att samtal med den som verkar utan att synas och det är svårt (när jag skriver detta ropar en man ”vad håller du på med?” till en kvinna som han tidigare har larvat sig obehagligt med och jag behöver förhålla mig till dem) så jag får prata med dig som läser istället.

* Från Wikipedia: Av informationen från sinnesorganen är vi bara medvetna om cirka en miljondel. Denna miljondel är dock noga utvald och sammanfattad av omedvetna processer för att vara maximalt nyttig för medvetandet.

Bloggprosa

Med ojämna mellanrum upptäcker jag att jag inbegriper en kropp. Att jag är båda nervceller och tarmflora, att jag är två hälar och ett brytningsfel. Det blir lätt överhettat där uppe, här uppe, jag behöver mindfulnessa. Den här bloggen är en tillbakablick till ett 00-tal där varje svensk krävde en egen kanal, och jag tyckte mycket om min, språket som uppstod av bloggandets semiallvar, bloggprosan: där meningarna visserligen ställs ut, men bara för en stund. Det här digitala suddandet lättar upp skrivandet, tyckte jag och tycker jag fortfarande, och sedan jag i panik la ner min blogg (i samband med en jobbansökan som redaktören omvandlade till en insändare där han skrev ut adressen) har jag saknat språket som bara finns på såna här ställen där du som läser liksom får köpa spelreglerna för jag har inte trängt mig in i något flöde.
    Allt detta skriver jag medan nitton fiskar simmar av och an i ett lilablått akvarium, ackompanjerade av ambient från Spotify Business, en fredag i Stockholm i december. Det är fortfarande morgon. Jag är redan hungrig.