Fårö, dag 7

Jag är ledig, det är lördag, jag vandrar längs stranden mot Hammars och lyssnar på en podd. Den handlar om män som inte har några nära vänner. Det handlar alltså om nästan alla män. Om ensamma män, som blir arga män, som blir skadliga män, ibland för andra och ganska ofta för sig själva. En forskare berättar om en mamma som befarat att sonen är gay, eftersom han är så känslig. Pojkar i inslaget säger att deras liv skulle bli lättare som tjejer. Ja, det är synd om människorna, särskilt halvmänniskorna.
    Jag rör mig vidare längsmed kusten, byter avsnitt, nu handlar det om suspekta personlighetstester istället och chefer som känt sig tvungna att byta jobb efter att ha ”blivit introverta”. Och plötsligt har jag gått för långt. Står vid skrivarstugan. Hur? Vänder tillbaka, knackar på en ruta på Hammars och skrämmer slag på K som viftar att jag är välkommen in. Jag pratar (och lyssnar) mig matt på fikan med E och K. De är på plats för att gå igenom innehållet biblioteket och stämma av mot registret. Mitt behov av att få umgås med dem är outsinligt. Inte nog med att jag bott isolerad på en gård i en vecka – jag har dessutom tagit på mig hela världens machoproblematik! Tack gode gud för andra människor (sa nog aldrig Ingmar Bergman).
    Det här blir sista inlägget från Fårö, i morgon bitti far jag hem. Tack för läsningen.

Fårö, dag 6

Hur skulle det vara att skriva dagbok på detta sätt, varje dag, även på fastlandet? Jag gör det med lätthet åtminstone denna vecka och plockar enkelt upp minnen som pressar sig upp till ytan. Som hur jag körde sträckan till Hammars för sista gången. Jag var först, vilket jag kunde avgöra tidigt, eftersom groparna i vägbanan försetts med en ishinna. Och under en kort millisekund tänkte jag: vad skönt med is, då blir det mindre guppigt, men det blev det inte. Första dagen jag körde den sträckan gjorde jag det i hög hastighet. Sista dagen krypkörde jag. Eftersom jag vill komma hem igen.
    I huset träffade jag E i biblioteket och jag sa att jag hade med mig Aniaria. Hon studerade ivrigt innehållet och understrykningarna. Så här: själva meningarna kunde varit IB. Men själva strecken såg inte ut att vara hans, kanske Käbi? Jag blev både besviken (inget historiskt scoop) och lättad (jag hade ju haft ihjäl flugor med boken!). Sedan visade hon mig verkliga historiska scoop som jag dessvärre inte kan avslöja, ty det får hon göra själv (sorry).
    Jag ägnade arbetsdagen åt något verkligt stimulerande: att brodera ut text. Rad för rad förskönade jag den här märkliga romanen jag skrivit och det är lite som att dra med en pensel. Jag blir nöjd med det jag bestrukit, men det andra sticker ju ut. Samtidigt konstaterade jag: om jag måste ha bråttom med den här boken är den inte värd besväret.
    Jag tog en promenad till skrivarstugan på lunchen. Gick först åt fel håll fram till stängslet (överallt stängsel och murar, arma Ingmar), då jag vände tillbaka och gick hela vägen åt andra hållet på stranden. Och där var inte heller huset, så jag steg upp i skogspartiet och gick där istället och till slut uppenbarade sig stugan. Hopplöst isolerad. Otillgänglig som Neptunus. Men jag kikade in och, så fin. Möblerna här hade klubbats för några hundra tusen, läste jag i en bok jag fick om Bergmanauktionen. Detsamma gäller för övrigt för alla föremål jag lagt blicken på de senaste veckorna.
    Låt mig uppehålla er en stund kring det. Först var alltsammans alltså vardagliga ting i en gammal mans hem. Sedan hamnade de på auktion. Alla ville ha dem. Men så köptes alltihop av en och samma budgivare, som valde att ställa tillbaka dem. Samma möbler och ting, på samma plats. Fast helt förändrade. Utan vidare vet jag att det skadade skrivbordet av Carl Malmsten som just nu finns inom mitt synfält och på vilket jag lagt all reselitteratur betingar ett värde av 90 000 kronor. Ingmar har aldrig skrivit vid det skrivbordet, men det var i hans ägo, liksom fem identiska bord (av modellen Arkitekten). Räckte tydligen.
    Nåväl. Det var en fin dag på Hammars. Solen låg på och en torr hetta drev fram genom rummen. Jag ägnade mina sista timmar åt att från vardagsrummet skriva ner insikter jag drabbats av under veckan. Ganska många, av varierande slag, varav en berörde hemmet och arbetet. Hur viktigt det har varit att resa från ett hem, om än temporärt, till en plats att kalla arbete, om än temporär. En annan har handlat om rutiner.
    På kvällen tog jag en promenad ner till Dämba träsk för att lyssna på rördrom, häger och kråka, som Linn Ullman tipsade sig om skriftligen via De oroligad som jag läser just nu. En kakafoni av fågelröster. Och så start och landning i ett. Ett sus genom luften, som från jetplan. Solen föll, himlen sken upp i violetta färger. Chem trails överallt som ett plockepinn. Det var så vackert. Och det var så verkligt?

Fårö, dag 5

Flugorna har blivit tokiga. Det är som om de har sammansvärjt sig mot mig, eftersom de vet vad jag gjort mot deras släktingar, och jag har visst dåligt samvete, men jag finner ingen annan väg, ty sömn är sömn. Och nu svärmar de synkroniserat för att, jag vet inte, förvirra mig? Och parallellt med att jag jagar dem med Teju Coles Öppen stad och tittar på Fanny och Alexander slår det mig att vi bara betraktar våra närmaste generationer, och kanske några till och några hundra till och några tusen till, men någonstans i det förflutna möts jag och flugorna. Vi delar något: alltså tiden på planeten. Och jag får dåligt samvete igen.
    Annars var det en mycket bra dag. Jag kände mig inte jagad av något (fram till flugorna), kände inte att jag behövde infinna mig någonstans. Jag bara satte mig i Ingmars arbetsrum och skrev. Jag skrev så bra att romanen kändes tillräcklig för att kallas för klar, dock inte fulländad. Karaktärerna har väckts till liv och jag håller av dem och känner med dem och jag känner att jag måste släppa ut dem i världen så att fler får lära känna dem. Jag fortsätter skriva, men nu är det pynt jag ägnar mig åt. Viktigt pynt men pynt.
    Dåligt samvete fick jag även i samtal med biblioteksinventieraren E, som dök upp helt plötsligt. Jag berättade att jag hittat en pocketversion av Aniara på gården, med understrykningar vid morbida partier. Hon sa att hon ville ha den, att den kan ha varit Ingmars (jag trodde den tillhörde en gäst eller en släkting, som alla andra böcker här). Jag fick dåligt samvete eftersom jag använt Aniara för att slå flugor med. Men det syns inte, men jag vet.

Fårö, dag 4

När jag skriver detta har jag precis sett Persona från Bergmans privata bio i Dämba. Biografen inhyst i en lada, med femton gröna fåtöljer i tre rader. Promenaden efteråt blev lång, fastän den bara sträckte sig femtio meter. För det uppenbarade sig en himmel, med stjärnor, ett himlavalv, helt enkelt, och jag ser det så sällan fastän den alltid finns där och här såg jag allt som en astronaut. Blev genast uppenbart att vi driver runt i ett kosmos. Verkligheten är så overklig ibland.
    När jag vankar stegen mot min gård drabbas jag plötsligt av filmen jag sett. Människor frågar mig om jag inte blir mörkrädd här, om jag inte är rädd för spöken, eftersom jag bor helt ensam och ensligt, men det är först nu jag känner en svag rädsla. Men inte för något overkligt, utan för verkligheten, som ligger där bakom alla lager vardag. Det är dessa overkliga villkor som vi lever under och försöker skapa normalitet ur. Men det är inte normalt att vara ett unikt liv. Inte i detta universum. Det normala är död och sten och mörk materia.
    Jag säger bara som det är.
    Dagen började annars på ett annat sätt. Jag var utsövd, for till Hammars med bilen och nådde fram ungefär samtidigt som K, som är den som leder oss rätt och skjutsar colombianer som färdats med cykel, såna saker. Vi pratade länge vid grinden och hon berättade om ett bokprojekt där hon skildrade sin svärmor. Elektriciteten kom till Fårö 1953. Bilarna långt senare. Hennes man drömde om att en dag slippa dela cykel med hela familjen, att ta sig fram med motor. Ja, livet här var nästan utvecklingslöst fram till elen. Generationerna turades om i sekler, utan att komma vidare. Och så kom skiftet, det ofattbara utvecklingssprånget.
    Jag har wifi här. Det säger ändå något om hur världen tagit sig till Fårö. Det blir aldrig som förr, och det vill K skildra medan hon bär på svärmoderns minnen.
    När vi pratar kommer arkeologduon från fastlandet (alltså Gotland) och vi öppnar grinden och parkerar allihop. Väl inne i huset pratar vi länge och väl över en kopp kaffe om Cambridge Analytica, gratistjänster och data. Och om internet som arkeologiskt fält. Vi sluter oss till att vi är i samma bransch. Jag tänker ibland att vi alla är det nuförtiden.
    Arbetet? Det gick framåt. Jag har hittat en väg. Det blir helt säkert en roman av alla tecken.

Fårö, dag 3

Snöstorm under natten, men jag vaknade utvilad 05:38 (dödade bara en fluga, vid elvatiden). Blev glad när sopbilen kom för att köra upp spår. Satt själv hos Bergman på förmiddagen, med uppehåll för en kort pratstund med Rawna från Norge som valde att fara till Visby en dag tidigare. Hon har vistats i gästhuset och nu behövde hon träffa folk.
    Vid lunchtid for jag hem till gården för mat och wi-fi. Arbetade. Tog en promenad och gick vilse. Ringde sedan till mormor och pratade om släkten Åkerblom som min morfars mamma tillhörde och alltså även Ingmars mamma Karin, som var med på varenda släktfirande, sannolikt av plikt, för så nära släkt var de faktiskt inte. När vi ändå var inne på ämnet berättade mormor att jag även besökt Ingmars barndomshem på Storgatan vid Hedvig Eleonora kyrka. Då var jag tonåring. Och jag minns kyrkoherdebostaden framförallt för att det fanns en planlösning upptejpad i en hall, och jag räknade rummen till åtta, otaliga toaletter och vråar. Vid mitt besök var det förstås en annan kyrkoherde och nästan ett annat sekel, men lägenheten var allvarsam och tung. Inredd av hyresvärden kyrkan.
    Ja, det betyder ju ingenting, egentligen, men när man vandrar i någons fotspår, som man gör här (faktiskt vandrar jag i någons tofflor), ja, det är ett kartläggande. Jag är betraktaren som vill få en bättre vy och då behövs fler plattformar att stå på.

Fårö, dag 2

Jag väcks av flugor. Hela rummet är fyllt av dem. En gång i timmen vaknar jag och dödar en fluga. En timme senare dödar jag en till. Men jag vaknar till sist utvilad.
    Min mor ringer och säger mig att Ingmar Bergman var morfars syssling. Hon säger att Ingmars pappa döpte henne, att Ingmars mamma var på dopet. Det är inte första gången släktingar till mig pratar om honom. Mormor har till exempel kallat honom för odåga, och går jag efter Ingmars biografi finns det ändå visst fog för beskrivningen. I vilket fall som helst: hans släkt påminner om min släkt. De möts i 1800-talet.
    Så fort jag finner en fluga i rummet slår jag ihjäl den.
    Jag är vegetarian, men sömn är blodigt allvar.
    Efter frukost far jag med bilen till Hammars. Jag har blivit instruerad om grindar och en väg som garanterat för tankarna till vilsekörning, men som därför inte är det. När jag kör över groparna tänker jag på vägen till Petra i Jordanien. Hur bergväggarna slöts om oss från båda sidor för att till sist uppenbara staden i öknen. Och så är verkligen Hammars, en ofattbar plats där ingen plats förväntas.
    Jag får inte fotografera, men jag får berätta, om att Michael Douglas i videorummet fann Wall street och till Catherine Zeta Jones lyckligt utbrast: ”Han har sett min film”. Eller om hur jag dricker kaffe ur en mugg, som jag efter ett par timmar märker pryds med namnet Ingrid (muggen Ingo finns också). Eller hur jag ser Dekalogen, avsnitt 9, i mörket från Ingmars fåtölj. Hur Ingmar baktalar julafton på sitt nattygsbord. Eller om hur han och Liv fört dagbok på dörren till arbetsrummet. Men framförallt tänker jag att Ingmar konstruerat ett hus utan borgerlighet.
    Här finns bara han. Och Ingrid. Man talar för lite om Ingrid.
    Det är många intryck, man jag har annat för mig. Jag ägnar dagen åt att skriva om och skriva ut, forma människor av karaktärer. Jag arbetar intensivt men långsamt. Gång efter annan ifrågasätter jag om romanen är värd besväret. Men jag gör det ändå, eftersom jag även tycks vara släkt med Luther.

Fårö, dag 1

Jag ägnar en god stund åt att försöka få upp plastfolierullen, som fastnat, så att jag sliter upp en reva på fel sida, så att själva plastytan jag tänkt lägga över tallriken blir för smal. Det är vad jag gör efter att solen gått ner.
    Innan dess har jag färdats som till en annan kontinent via bil, färja, bil, färja och bil på nytt, fram till jag mötte upp Kerstin vid Fårö kyrka. Första orden: Följ efter mig. Varefter hon satte sig i bilen och tryckte gaspedalen i botten. Mina dämoner hann inte med, när jag körde förbi fårhagar och ängar, snett från sidan upplyst av solen, som gav mitt fordon långa skuggor och jag kom fram till Dämba, biografen jag kvällen innan sett på SVT Play. Bergman cirkulerar ett varv runt den gamla ladan för att skämta med filmaren, och just där viker Kerstin in och jag kommer efter. Vi stannar vid en stenmur. Och där skakar vi hand och hälsar. Det – är – så – tyst, säger jag och tillägger: Jag har haft sånt oljud i huvudet. Hon visar mig runt. Jag bär in väskor. När hon har berättat allt åker hon.
    Jag blir ensam med huset, med hela ön, som det känns, för när jag promenerar längs vattnet ser jag ingen annan än kråkorna. De skriker på mig. Jag sätter mig en stund på marken. Kroppen dallrar som i chock eftersom inga radiovågor genomborrar den, alla tankar mojnar. När jag vandrar tillbaka väljer jag en stig som jag antar löper rätt, men hamnar i ett träsk. Jag tänker att Ingmar Bergman också gått fel här. Det måste han. Det är snabbaste vägen, om det inte vore för träsket, så jag får med raska steg promenera över granngården för att nå vägen, för att nå Dämba.
    Och så blir allt svart.
    Jag står i regissörens kök med plastfolien som ska föras över extraportionen (som ska föras med till Hammars) och minns plötsligt hur min svärmor hjälpte oss att reda ut en liknande härva. Det är ett par år sedan. Hon höll på i en halvtimme. Sedan hade hon löst bryderiet, som en Rubiks kub. Jag inser nu att hon utförde något viktigt. Jag borde ha tackat henne mer innerligt.