Tiden

Tiden, den kommer över mig med tvärrandiga slipsar och baksätessittande vid Stureplan, när jag var nära någon viktig som jag aldrig skulle komma nära med mitt eget. Men tiden kommer över mig, för jag stannar kvar och finner mig halvvägs och tänker på tvärrandiga slipsar och baksätessittande vid Stureplan. Det är bara tiden, som kommer över mig och skjuter alla framåt när vi bara vill stanna eller kanske gå tillbaka men det går inte, bara framåt går tiden, även när den kommer över mig.

Min kamp

Jag läser Knausgård i fel ordning. Nu är jag på femman, där den unge Karl Ove börjat på skrivarskola i Bergen. En av hans vänner har just fallit i gråt för att hon ”aldrig kommer att bli legend”. Hon hade i tonåren varit säker på att hon någon gång skulle bli legend, men inte riktigt benat ut inom vilket område. Och så nås hon av insikten, det inte kommer att ske, och tårarna rinner. ”Du är bara 20 år gammal”, försöker någon trösta, men det är lönlöst. Aldrig legend, men en legendarisk replik.
    Jag återkommer säkert till Knausgård senare i den här bloggen, men nu vill jag förlänga legendresonemanget, som det förvisso går att skratta åt, men som ändå för tankarna till en tid då jag var en ung wannabeförfattare (det är jag förvisso fortfarande bara mindre ung) med stora planer som råkade stöta ihop med facit. I mitt fall hette han José Saramago och boken hade titeln Blindheten. Det var den första riktiga romanen jag läste, och jag förstod att den var något annat än allt jag försökt mig på tidigare. Den var inte bara gedigen och relevant utan även riktigt förbannat bra. Den hade ett driv, det fanns en story, och det fanns ett språk bortom det fattbara. Och berättelsen rammade mig i baksätet på sommarsemestern med familjen (mamma frågade om jag inte blev yr men det blev jag inte). Jag har kristallklara minnen av hur blindheten plötsligt sprids, betydligt tydligare än från något annat den sommaren. Hur någon sitter bakom ratten vid ett rödljus och märker hur en vit hinna, som mjölk, glider fram över synfältet. Mjölk. Allt är mjölk.
    Men inte bara var José Saramagos fantastyartade historia en stor läsupplevelse, den fick mig att få upp ögonen (omedveten ordvits) för vad som var genomförbart och möjligt. Jag insåg med ens att jag inte var någon legend och aldrig skulle bli en, ribban var för högt satt. Och det var en olidlig erfarenhet, samtidigt som det skänkte mig hopp om mänskligheten. Det fanns så mycket mer bortom pojkrum och baksättessittande. Det fanns andra.
    Icke desto mindre fick José mig att drabbas av min första allvarliga skrivkramp, då jag kom att jämföra allt futtigt jag själv fick fram med Nobelprisvinnarens alster (svår hybris som ni förstår) (men en levande hybris kan bära långt). Jag önskade att någon skulle förklara för mig att det var bra det jag skrev, att jag uppfattat saken fel, men de kunde ju inte ljuga för mig. Och det var lögner jag behövde för att trumma vidare mot samma mål. Men José var trots allt Nobelprisvinnare, och vem var jag? Bara en vem som helst. Inget fel med det, men knappast en legend.
    Ändå skönt.