Tvådygnsromanen

Jag skrev en roman på två dygn. Inte nu, utan när jag var strax över tjugo och hade gått i skogen en höst för att bearbeta personliga förluster, farmors bortgång, stukade fötter, framtider och en studieplats som gått upp i rök*.
    Jag hade vaknat en morgon med en ny, heltäckande, känsla. Plötsligt var den där. Det kändes på allvar som en lockton från en nymf, ja, som något överjordiskt, jag kunde inte värja mig. Det var skogen som kallade. Vilket var helt apart, eftersom jag aldrig frivilligt strövat i naturen, haft en relation till den, eller brytt mig om den, bara tvångsvistats i sumpmark i samband med orientering i skolan, men nu var jag alltså inkallad, klev i skorna, kallade till mig hunden och förde på ett koppel och så drev jag fram mot Nackareservatet, för jag anade ju vart det var beläget.
    Men hade faktiskt aldrig varit där.
    Varje dag gjorde jag så, vandrade mig vilse i en skog jag inte kände och löste upp mig själv, för alltihop som tyngde och bekymrade släppte taget så fort jag steg in bland löv och barr och gång efter annan slog jag upp min stukning, så jag haltade om vartannat, det hade varit en märklig syn om någon sett mig, men jag var nästan alltid ensam i skogen, kunde traska i timmar utan att träffa någon, och vid de sällsynta mötena var det nästan alltid en äldre kvinna jag stötte ihop med och vi hälsade och gick vidare åt varsitt håll.
    (Några år senare förstod jag att det jag utsatts för kallades dromomani och nådde sin popularitetspeak i Frankrike på 1800-talet då det drabbade unga män med krossade hjärtan, som desillusionerat vandrade sig matta).
    Här inleddes också en skrivprocess utan att jag var fullt medveten om den, men hjärnan behövde väl en sysselsättning skild från filosofiska teorier. Tidigare den sommaren hade jag börjat skriva små korta stycken i smyg på lunchrasten, på flykt från kontoret där jag arbetade. Det var mina första litterära försök och jag behöver inte recensera dem, men de var avgjort viktiga och de var en början och det följde en fortsättning för under hösten kom jag under promenaderna formulera meningar som jag satte samman till noveller, dikter och bagateller och så behövde jag någonstans att lägga dem och fann skrivarforum på nätet på vilka jag publicerade dem som ”essäer” eftersom den kategorin hade tunnast med innehåll. Genom communityn jag funnit genom texter idisslade genom vandringar fann jag vänner som jag kom att träffa IRL (so to speak) och tillsammans tejpade vi upp slagordslappar på stan på vilka vi förklarade sakernas tillstånd.
    Alltihop utmynnade i boken som jag skrev på två dygn. En grossess, konstaterade en vän och jag fick slå upp ordet och det passade ju. På samma sätt som jag hade vaknat och drivits ut i skogen vaknade jag och skrev en roman. Iförd morgonrock skrev jag fram tills jag stupade i säng, sov några timmar, och så skrev jag igen. Ett rus, inkarnerat under tjugo års uppväxt, rev fram i mig och landade på tangentbordet, jag behövde inte tänka, jag bara lät texten framställas så som den var tänkt. När jag var färdig efter två dagar och en natt hade jag satt samman 160 boksidor.
    Jag var klar. I värsta fall hade jag ändå skrivit en roman. Vad som än hände. Ingen skulle kunna förändra det.
    Vintern hade lagt sig över Stockholm, det skulle snart bli 2004 och jag kände för första gången hade använt mig själv fullt ut. Till hundra procent. Hundra procent. Vad jag också hade orsakat var minnet av en brinnande ljuv skrivprocess som jag aldrig kom eller kommer att uppleva på nytt och som jag alltid kommer att jämföra allt annat skapande med. Det var rent. Det var utan ånger eller ångest. Det bara var och det fick bara bli.

Epilog: Romanen blev antagen av första förlaget jag sände den till, vilket förvirrade min självbild allvarligt. Detta löstes av att de några månader senare ändå refuserade den med motiveringen att de inte längre skulle ge ut prosa.

* Ett tekniskt fel hos HSV. Det skrevs till och med om det i tidningen, men jag hade möjligen kunnat dyka upp på uppropet och kräva en plats, men jag hade inte riktigt motivationen för jag ville egentligen inte läsa till att bli ekonom.

Bloggar om Sigge Eklunds blogg

Det här med att fylla trettio, det är ingen ålder, tycker alla äldre än trettio, som alla äldre tycker om alla andra tidigare åldrar, men det är något visst med just trettio, eftersom det är en ålder som medger något nytt: möjligheten att blicka tillbaka på en samlad period som vuxen. Det är första gången man kan kalla sig rutinerad i något avseende och det inbjuder naturligtvis till nostalgi och om man har tur även omprövning av tidigare beslut. Somliga söker sig till psykologprogram, andra startar eget eller flyttar till Katrineholm. Det är en tid för bokslut. En bra tid, tycker jag.
    Stycket här ovan fungerar som en upptakt till en beskrivning av en blogg som denna gärna får föra tankarna till*: Sigge Eklunds, aktiv 2005-2006. Den dök upp plötsligt och exploderade, innan den utan vidare imploderade. Texterna suddades ut från nätet (även om den finns att tillgå genom Internet Archive) (jag fick dock leta ett tag) och gav ut den som bok på Vulkan förlag. Han var inte så känd då, Sigge, hade förvisso gett ut böcker på Albert Bonniers förlag, men han var inget namn jag hade hört förut, och då betraktade jag mig ändå som hyggligt andras-namn-kunnig. Bloggen gjorde honom till the center of attraction på min ICQ-lista. Vi diskuterade dagligen inläggen, som inte så sällan var tillbakablickande. Här kunde vi, 20-någonting, höra vad som fanns bakom 30-någonting.
    Sigges 2006 tittade på 1996 (precis som 2017 tittar på 2006 i dessa texter) (1996 användes nätet bara av nördar) (2006 fanns inte Iphone och Facebook) (hur kommer 2027 att läsa det här inlägget?)
    Det som Sigge gjorde nytt, och som jag fortfarande anser är nytt (i alla fall i svenskt avseende), var att se bloggplattformen som ett fullvärdigt litterärt alternativ till tryckta böcker – det var innerligt på ett sätt jag aldrig läst på skärm. Hur vågade han? tänkte jag. Det fanns liksom inga spärrar, inga redaktörer, bara långa ärliga epos, skrivna i stunden och spridda över all världens pixlar. Samt ett kommentarsfält med hängivna hangaraounds som uppmuntrade till allt djärvare inlägg (många av kommentarerna finns med i den tryckta boken) (vilket gör den till ett särskilt intressant litterärt verk) (IMHO).
    Sigge skriver bland annat om hur Jan Gradvall i en krönika uppmanat journalister att sluta blogga, för att det förstör all romantik, medan Sigge inget hellre vill än att förstöra romantik. JOLO (som nämndes som en särskilt romantisk journalist) hade tappat i aktning om läsarna hade fått veta mer om hans tvättvanor, påstod Gradvall**, medan Sigge inte ville något hellre än att dra ner brallorna på alla myter. Det är revolution på gång, deklamerar han, och det var det ju, tänker jag (inser nu att Jan Gradvall nämnts för andra gången på denna blogg, hur kan det komma sig?) (många män också) (hur gör jag med könsfördelningen framgent?)
    Framförallt handlade dock Sigges blogg om en 30-någonting som tittar tillbaka på sitt 20-någonting. Det är en ganska kokett syssla, man tar sig ju en roll som Någon Som Har Något Att Säga Om Livet Och Det Förflutna, och det kanske han själv också anser som 40-någonting. Men jag som 30-någonting tycker ändå att jag kan ägna mig åt detta ett litet tag, för livet går över och därmed även åldrar, så någon 20-någonting kanske kan läsa vad jag skriver och få en behållning av det, och någon 40-50-60-någonting kan läsa och småle och tänka att vi människor ändå är rätt lika. Och det är väl inte så farligt?
    Handlar inte alltihop ändå bara om att fånga tid?
    Han skrev visst om det lite senare, Sigge. Men jag har aldrig följt honom med samma intensitet och kärlek som när han bloggade. Då var det han och jag mot världen, mest han, men jag var där också.

* Denna blogg kommer dessvärre aldrig att bli så privat öppenhjärtig, men jag lovar att försöka fördjupa alla enskildheter jag väljer att skriva om. Nålstick, således, men djupa nålstick.
** Fann en intervju med Sigge av Gradvall från 2007 också om man vill veta hur det gick.