För allt annat har du Mastercard

Jag ska till Ringens köpcentrum men alldeles vid busshållplatsen i Skanstull hittar jag något på marken. Kortet är limegrönt, det står siffror på fram- och baksida, det är ett sån där liten tunn plastplatta vi betalar med, och det ligger på trottoaren som en modern safir, redo att hittas, av till exempel mig, som lyfter upp det och funderar på hur jag ska hantera situationen. Jag läser kortet, ser mig omkring men Sandra Lundberg syns inte till någonstans. Jag vill inte Sandra Lundberg något ont, vill inte att någon annan ska hitta Sandra Lundbergs Mastercard och börja handla stekpannor med det, samtidigt vill jag till Ringens köpcentrum och uträtta mina ärenden. Jag har egentligen inte bråttom, men jag mäktar inte med riktningsförändringen bara – fast jag vet vad som är rätt och jag försöker alltid göra det som är rätt.
    På baksidan av kortet ett telefonnummer till någon kundtjänst. Det här är något jag måste göra. Jag fingrar upp mobilen, ska precis börja trycka in siffrorna när en ung kvinna löper in i mitt synfält. Hon har svartlockigt svettigt hår, fylliga kinder och en ängslig blick. Ser ut som någon som normalt är hårt sminkad. Hon börjar svära och stampar på stället, som för att skrämma bort spöken bara hon kan se. Och jag tittar på henne, fram till hon också tittar på mig. Jag brukar inte ställa den här frågan till främlingar, men nu gör jag det:
    – Ursäkta. Vad heter du?
    Hon svarar, som om hon brukar få frågan av främlingar:
    – … Sandra Lundberg.
    Jag flexar fram kortet mellan två fingrar, säger:
    – Var så god.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.