Fårö, dag 6

Hur skulle det vara att skriva dagbok på detta sätt, varje dag, även på fastlandet? Jag gör det med lätthet åtminstone denna vecka och plockar enkelt upp minnen som pressar sig upp till ytan. Som hur jag körde sträckan till Hammars för sista gången. Jag var först, vilket jag kunde avgöra tidigt, eftersom groparna i vägbanan försetts med en ishinna. Och under en kort millisekund tänkte jag: vad skönt med is, då blir det mindre guppigt, men det blev det inte. Första dagen jag körde den sträckan gjorde jag det i hög hastighet. Sista dagen krypkörde jag. Eftersom jag vill komma hem igen.
    I huset träffade jag E i biblioteket och jag sa att jag hade med mig Aniaria. Hon studerade ivrigt innehållet och understrykningarna. Så här: själva meningarna kunde varit IB. Men själva strecken såg inte ut att vara hans, kanske Käbi? Jag blev både besviken (inget historiskt scoop) och lättad (jag hade ju haft ihjäl flugor med boken!). Sedan visade hon mig verkliga historiska scoop som jag dessvärre inte kan avslöja, ty det får hon göra själv (sorry).
    Jag ägnade arbetsdagen åt något verkligt stimulerande: att brodera ut text. Rad för rad förskönade jag den här märkliga romanen jag skrivit och det är lite som att dra med en pensel. Jag blir nöjd med det jag bestrukit, men det andra sticker ju ut. Samtidigt konstaterade jag: om jag måste ha bråttom med den här boken är den inte värd besväret.
    Jag tog en promenad till skrivarstugan på lunchen. Gick först åt fel håll fram till stängslet (överallt stängsel och murar, arma Ingmar), då jag vände tillbaka och gick hela vägen åt andra hållet på stranden. Och där var inte heller huset, så jag steg upp i skogspartiet och gick där istället och till slut uppenbarade sig stugan. Hopplöst isolerad. Otillgänglig som Neptunus. Men jag kikade in och, så fin. Möblerna här hade klubbats för några hundra tusen, läste jag i en bok jag fick om Bergmanauktionen. Detsamma gäller för övrigt för alla föremål jag lagt blicken på de senaste veckorna.
    Låt mig uppehålla er en stund kring det. Först var alltsammans alltså vardagliga ting i en gammal mans hem. Sedan hamnade de på auktion. Alla ville ha dem. Men så köptes alltihop av en och samma budgivare, som valde att ställa tillbaka dem. Samma möbler och ting, på samma plats. Fast helt förändrade. Utan vidare vet jag att det skadade skrivbordet av Carl Malmsten som just nu finns inom mitt synfält och på vilket jag lagt all reselitteratur betingar ett värde av 90 000 kronor. Ingmar har aldrig skrivit vid det skrivbordet, men det var i hans ägo, liksom fem identiska bord (av modellen Arkitekten). Räckte tydligen.
    Nåväl. Det var en fin dag på Hammars. Solen låg på och en torr hetta drev fram genom rummen. Jag ägnade mina sista timmar åt att från vardagsrummet skriva ner insikter jag drabbats av under veckan. Ganska många, av varierande slag, varav en berörde hemmet och arbetet. Hur viktigt det har varit att resa från ett hem, om än temporärt, till en plats att kalla arbete, om än temporär. En annan har handlat om rutiner.
    På kvällen tog jag en promenad ner till Dämba träsk för att lyssna på rördrom, häger och kråka, som Linn Ullman tipsade sig om skriftligen via De oroligad som jag läser just nu. En kakafoni av fågelröster. Och så start och landning i ett. Ett sus genom luften, som från jetplan. Solen föll, himlen sken upp i violetta färger. Chem trails överallt som ett plockepinn. Det var så vackert. Och det var så verkligt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.