Fårö, dag 5

Flugorna har blivit tokiga. Det är som om de har sammansvärjt sig mot mig, eftersom de vet vad jag gjort mot deras släktingar, och jag har visst dåligt samvete, men jag finner ingen annan väg, ty sömn är sömn. Och nu svärmar de synkroniserat för att, jag vet inte, förvirra mig? Och parallellt med att jag jagar dem med Teju Coles Öppen stad och tittar på Fanny och Alexander slår det mig att vi bara betraktar våra närmaste generationer, och kanske några till och några hundra till och några tusen till, men någonstans i det förflutna möts jag och flugorna. Vi delar något: alltså tiden på planeten. Och jag får dåligt samvete igen.
    Annars var det en mycket bra dag. Jag kände mig inte jagad av något (fram till flugorna), kände inte att jag behövde infinna mig någonstans. Jag bara satte mig i Ingmars arbetsrum och skrev. Jag skrev så bra att romanen kändes tillräcklig för att kallas för klar, dock inte fulländad. Karaktärerna har väckts till liv och jag håller av dem och känner med dem och jag känner att jag måste släppa ut dem i världen så att fler får lära känna dem. Jag fortsätter skriva, men nu är det pynt jag ägnar mig åt. Viktigt pynt men pynt.
    Dåligt samvete fick jag även i samtal med biblioteksinventieraren E, som dök upp helt plötsligt. Jag berättade att jag hittat en pocketversion av Aniara på gården, med understrykningar vid morbida partier. Hon sa att hon ville ha den, att den kan ha varit Ingmars (jag trodde den tillhörde en gäst eller en släkting, som alla andra böcker här). Jag fick dåligt samvete eftersom jag använt Aniara för att slå flugor med. Men det syns inte, men jag vet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.