Fårö, dag 4

När jag skriver detta har jag precis sett Persona från Bergmans privata bio i Dämba. Biografen inhyst i en lada, med femton gröna fåtöljer i tre rader. Promenaden efteråt blev lång, fastän den bara sträckte sig femtio meter. För det uppenbarade sig en himmel, med stjärnor, ett himlavalv, helt enkelt, och jag ser det så sällan fastän den alltid finns där och här såg jag allt som en astronaut. Blev genast uppenbart att vi driver runt i ett kosmos. Verkligheten är så overklig ibland.
    När jag vankar stegen mot min gård drabbas jag plötsligt av filmen jag sett. Människor frågar mig om jag inte blir mörkrädd här, om jag inte är rädd för spöken, eftersom jag bor helt ensam och ensligt, men det är först nu jag känner en svag rädsla. Men inte för något overkligt, utan för verkligheten, som ligger där bakom alla lager vardag. Det är dessa overkliga villkor som vi lever under och försöker skapa normalitet ur. Men det är inte normalt att vara ett unikt liv. Inte i detta universum. Det normala är död och sten och mörk materia.
    Jag säger bara som det är.
    Dagen började annars på ett annat sätt. Jag var utsövd, for till Hammars med bilen och nådde fram ungefär samtidigt som K, som är den som leder oss rätt och skjutsar colombianer som färdats med cykel, såna saker. Vi pratade länge vid grinden och hon berättade om ett bokprojekt där hon skildrade sin svärmor. Elektriciteten kom till Fårö 1953. Bilarna långt senare. Hennes man drömde om att en dag slippa dela cykel med hela familjen, att ta sig fram med motor. Ja, livet här var nästan utvecklingslöst fram till elen. Generationerna turades om i sekler, utan att komma vidare. Och så kom skiftet, det ofattbara utvecklingssprånget.
    Jag har wifi här. Det säger ändå något om hur världen tagit sig till Fårö. Det blir aldrig som förr, och det vill K skildra medan hon bär på svärmoderns minnen.
    När vi pratar kommer arkeologduon från fastlandet (alltså Gotland) och vi öppnar grinden och parkerar allihop. Väl inne i huset pratar vi länge och väl över en kopp kaffe om Cambridge Analytica, gratistjänster och data. Och om internet som arkeologiskt fält. Vi sluter oss till att vi är i samma bransch. Jag tänker ibland att vi alla är det nuförtiden.
    Arbetet? Det gick framåt. Jag har hittat en väg. Det blir helt säkert en roman av alla tecken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.