Tvååringen som drev iväg

Så att jag inte glömmer och ni inte blir utan: i lördags i pulkabacken. Tvååringen som driver iväg över snön lite för snabbt och utan att kontrollera sig, eftersom tvååringen är två år gammal. Och jag upptäcker detta för att en vän som hamnar mitt i körriktningen inte riktigt märker att så är fallet och bara tiondelar från kollisionen hinner slänga sig åt sidan. För att inte bli påkörd. Av tvååringen. Som driver vidare och nu börjar pappan springa efter, för pulkan tycks öka hastighet nu, och det börjar bli obehagligt nu, och vi ger ifrån oss skrin då tvååringen drar mot buskarna långt borta, eller är det verkligen dit tvååringen är på väg?
    Det finns en trappa också. Mellan buskarna en trappa. Den är brant vet vi, i tre etage. Och vi ser hur pulkan plötsligt ändrar riktning igen och flyger ut i mellanrummet. Och hamnar utom synhåll. Ingen hjälm.
    Kvinnan som står intill mig stirrar likblek på mitt ansikte. Hon är barnets mor och hon har sett vad alla andra har sett. Säger ingenting. Hon lyfter upp en ettåring och rusar ned för slänten. Långt där nere hör vi plötsligt gråt. Ett livstecken. Mamman ansluter snart till pappan och trösten, men vi kan inte se dem.
    Jag lunkar ned med pulkan de lämnat kvar. Kvartetten är skärrad men komplett. Det var otäckt säger jag och visar hjärtslag med handen mot bröstet. Fast det var mycket värre än så.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.