Frusen vass

Det har varit julgransplundring hos svärföräldrarna, och alla var där, de fyra barnen och deras barn och respektive, där jag alltså är en av dem, och nu har vi dansat ut granen och druckit rött från vinkällaren och ätit laxlåda och alla andra har just åkt hem och nu är det dags för oss så jag går ner över den plattlagda gången med en pappkasse med minnestallrikar till bilen, öppnar bagageluckan och ställer in alltihop, men de andra har tydligen inte följt efter så jag har plötsligt någon minut för mig själv i mörkret och tystnaden under stjärnhimlen vid skärgårdens kant. Jag går bort från ljuset, låter tystnaden fylla mig som svart färg i ett glas vatten, och skälver fram som en kropp mot stranden. Här ser jag ingenting, jag bara lyssnar till hur mina skor möter marken. Frost i gräs och sen fälld vass som krasar krispigt för varje steg. Och jag vet inte längre var marken slutar och isen tar vid, kan när som helst rasa igenom, men jag gör inte det. Mörket och tystnaden äger mig, kylan och vinden leder mig. Jag dansar omkring så här på den frusna vassen i trettio sekunder innan rösterna hörs och barnen leds ner mot bilen och jag vänder upp blicken och går tillbaka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.