Tvådygnsromanen

Jag skrev en roman på två dygn. Inte nu, utan när jag var strax över tjugo och hade gått i skogen en höst för att bearbeta personliga förluster, farmors bortgång, stukade fötter, framtider och en studieplats som gått upp i rök*.
    Jag hade vaknat en morgon med en ny, heltäckande, känsla. Plötsligt var den där. Det kändes på allvar som en lockton från en nymf, ja, som något överjordiskt, jag kunde inte värja mig. Det var skogen som kallade. Vilket var helt apart, eftersom jag aldrig frivilligt strövat i naturen, haft en relation till den, eller brytt mig om den, bara tvångsvistats i sumpmark i samband med orientering i skolan, men nu var jag alltså inkallad, klev i skorna, kallade till mig hunden och förde på ett koppel och så drev jag fram mot Nackareservatet, för jag anade ju vart det var beläget.
    Men hade faktiskt aldrig varit där.
    Varje dag gjorde jag så, vandrade mig vilse i en skog jag inte kände och löste upp mig själv, för alltihop som tyngde och bekymrade släppte taget så fort jag steg in bland löv och barr och gång efter annan slog jag upp min stukning, så jag haltade om vartannat, det hade varit en märklig syn om någon sett mig, men jag var nästan alltid ensam i skogen, kunde traska i timmar utan att träffa någon, och vid de sällsynta mötena var det nästan alltid en äldre kvinna jag stötte ihop med och vi hälsade och gick vidare åt varsitt håll.
    (Några år senare förstod jag att det jag utsatts för kallades dromomani och nådde sin popularitetspeak i Frankrike på 1800-talet då det drabbade unga män med krossade hjärtan, som desillusionerat vandrade sig matta).
    Här inleddes också en skrivprocess utan att jag var fullt medveten om den, men hjärnan behövde väl en sysselsättning skild från filosofiska teorier. Tidigare den sommaren hade jag börjat skriva små korta stycken i smyg på lunchrasten, på flykt från kontoret där jag arbetade. Det var mina första litterära försök och jag behöver inte recensera dem, men de var avgjort viktiga och de var en början och det följde en fortsättning för under hösten kom jag under promenaderna formulera meningar som jag satte samman till noveller, dikter och bagateller och så behövde jag någonstans att lägga dem och fann skrivarforum på nätet på vilka jag publicerade dem som ”essäer” eftersom den kategorin hade tunnast med innehåll. Genom communityn jag funnit genom texter idisslade genom vandringar fann jag vänner som jag kom att träffa IRL (so to speak) och tillsammans tejpade vi upp slagordslappar på stan på vilka vi förklarade sakernas tillstånd.
    Alltihop utmynnade i boken som jag skrev på två dygn. En grossess, konstaterade en vän och jag fick slå upp ordet och det passade ju. På samma sätt som jag hade vaknat och drivits ut i skogen vaknade jag och skrev en roman. Iförd morgonrock skrev jag fram tills jag stupade i säng, sov några timmar, och så skrev jag igen. Ett rus, inkarnerat under tjugo års uppväxt, rev fram i mig och landade på tangentbordet, jag behövde inte tänka, jag bara lät texten framställas så som den var tänkt. När jag var färdig efter två dagar och en natt hade jag satt samman 160 boksidor.
    Jag var klar. I värsta fall hade jag ändå skrivit en roman. Vad som än hände. Ingen skulle kunna förändra det.
    Vintern hade lagt sig över Stockholm, det skulle snart bli 2004 och jag kände för första gången hade använt mig själv fullt ut. Till hundra procent. Hundra procent. Vad jag också hade orsakat var minnet av en brinnande ljuv skrivprocess som jag aldrig kom eller kommer att uppleva på nytt och som jag alltid kommer att jämföra allt annat skapande med. Det var rent. Det var utan ånger eller ångest. Det bara var och det fick bara bli.

Epilog: Romanen blev antagen av första förlaget jag sände den till, vilket förvirrade min självbild allvarligt. Detta löstes av att de några månader senare ändå refuserade den med motiveringen att de inte längre skulle ge ut prosa.

* Ett tekniskt fel hos HSV. Det skrevs till och med om det i tidningen, men jag hade möjligen kunnat dyka upp på uppropet och kräva en plats, men jag hade inte riktigt motivationen för jag ville egentligen inte läsa till att bli ekonom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.