Skridskosnören

Jag åker gärna skridskor, skor som skrider, men man måste få på dem också. Fortfarande har jag problem med snörningen, det finns ett nätt metallredskap för att få själva skridskon att sitta tätt mot foten (en liten hake som används för att rycka åt snörena ordentligt), men jag har aldrig fått tillgång till något eller sökt efter det, bara upptäckt att jag behöver det när jag behöver det. Som barn tränade jag ishockey med vingliga skridskor, för de blev aldrig ordentligt snörda, förutom i enstaka fall när en tränare förbarmade sig och resolut drog allt på plats med rejäla nävar. Då åkte jag rakt ett tag. Men annars inte, kanske kan liknas vid att cykla med dålig luft i däcken, det blir ett handikapp, men jag var ändå rätt snabb, inget man störde sig på som åskådare. Och nu är jag vuxen, står vid Eriksdals konstis och försöker igen, men nej. Snörena river upp huden när jag försöker att dra dem på plats, de är för rigida i sin konstruktion, gör motstånd. Och så mycket är det inte värt att åka skridskor att jag sliter upp mina händer. Det blir en enkel knut. Jag reser mig från träbänken och är några centimeter längre än vanligt, glider ut på isen och jag tar några skär, och några till och jag stöter ifrån ordentligt och hör skärets raspande bakom mig och med allt större aggressivitet skjuter jag mig fram och det är snart som om jag snabbspolat skrider över isen, jag ränner fram varv på varv och sicksackar mellan familjer, små barn och puckar, och det drar till i magen och jag får skärpt blick och det är någon form av lycka. Att vara snabb av egen kraft, men ganska liten kraft, för effekten av varje skär är oproportionerligt stor. Runt och runt igen trycker jag ifrån och glider.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.