Bloggar om Sigge Eklunds blogg

Det här med att fylla trettio, det är ingen ålder, tycker alla äldre än trettio, som alla äldre tycker om alla andra tidigare åldrar, men det är något visst med just trettio, eftersom det är en ålder som medger något nytt: möjligheten att blicka tillbaka på en samlad period som vuxen. Det är första gången man kan kalla sig rutinerad i något avseende och det inbjuder naturligtvis till nostalgi och om man har tur även omprövning av tidigare beslut. Somliga söker sig till psykologprogram, andra startar eget eller flyttar till Katrineholm. Det är en tid för bokslut. En bra tid, tycker jag.
    Stycket här ovan fungerar som en upptakt till en beskrivning av en blogg som denna gärna får föra tankarna till*: Sigge Eklunds, aktiv 2005-2006. Den dök upp plötsligt och exploderade, innan den utan vidare imploderade. Texterna suddades ut från nätet (även om den finns att tillgå genom Internet Archive) (jag fick dock leta ett tag) och gav ut den som bok på Vulkan förlag. Han var inte så känd då, Sigge, hade förvisso gett ut böcker på Albert Bonniers förlag, men han var inget namn jag hade hört förut, och då betraktade jag mig ändå som hyggligt andras-namn-kunnig. Bloggen gjorde honom till the center of attraction på min ICQ-lista. Vi diskuterade dagligen inläggen, som inte så sällan var tillbakablickande. Här kunde vi, 20-någonting, höra vad som fanns bakom 30-någonting.
    Sigges 2006 tittade på 1996 (precis som 2017 tittar på 2006 i dessa texter) (1996 användes nätet bara av nördar) (2006 fanns inte Iphone och Facebook) (hur kommer 2027 att läsa det här inlägget?)
    Det som Sigge gjorde nytt, och som jag fortfarande anser är nytt (i alla fall i svenskt avseende), var att se bloggplattformen som ett fullvärdigt litterärt alternativ till tryckta böcker – det var innerligt på ett sätt jag aldrig läst på skärm. Hur vågade han? tänkte jag. Det fanns liksom inga spärrar, inga redaktörer, bara långa ärliga epos, skrivna i stunden och spridda över all världens pixlar. Samt ett kommentarsfält med hängivna hangaraounds som uppmuntrade till allt djärvare inlägg (många av kommentarerna finns med i den tryckta boken) (vilket gör den till ett särskilt intressant litterärt verk) (IMHO).
    Sigge skriver bland annat om hur Jan Gradvall i en krönika uppmanat journalister att sluta blogga, för att det förstör all romantik, medan Sigge inget hellre vill än att förstöra romantik. JOLO (som nämndes som en särskilt romantisk journalist) hade tappat i aktning om läsarna hade fått veta mer om hans tvättvanor, påstod Gradvall**, medan Sigge inte ville något hellre än att dra ner brallorna på alla myter. Det är revolution på gång, deklamerar han, och det var det ju, tänker jag (inser nu att Jan Gradvall nämnts för andra gången på denna blogg, hur kan det komma sig?) (många män också) (hur gör jag med könsfördelningen framgent?)
    Framförallt handlade dock Sigges blogg om en 30-någonting som tittar tillbaka på sitt 20-någonting. Det är en ganska kokett syssla, man tar sig ju en roll som Någon Som Har Något Att Säga Om Livet Och Det Förflutna, och det kanske han själv också anser som 40-någonting. Men jag som 30-någonting tycker ändå att jag kan ägna mig åt detta ett litet tag, för livet går över och därmed även åldrar, så någon 20-någonting kanske kan läsa vad jag skriver och få en behållning av det, och någon 40-50-60-någonting kan läsa och småle och tänka att vi människor ändå är rätt lika. Och det är väl inte så farligt?
    Handlar inte alltihop ändå bara om att fånga tid?
    Han skrev visst om det lite senare, Sigge. Men jag har aldrig följt honom med samma intensitet och kärlek som när han bloggade. Då var det han och jag mot världen, mest han, men jag var där också.

* Denna blogg kommer dessvärre aldrig att bli så privat öppenhjärtig, men jag lovar att försöka fördjupa alla enskildheter jag väljer att skriva om. Nålstick, således, men djupa nålstick.
** Fann en intervju med Sigge av Gradvall från 2007 också om man vill veta hur det gick.

2 reaktioner till “Bloggar om Sigge Eklunds blogg

  1. Jag tror att jag på sista tiden äntligen börjat uppskatta nuet, förmodligen därför att livet snart är över och det ät dags att börja koncentrera sig.
    Otroligt skönt ät det att läggs sig på kvällen, öppna fönstret så nattluften sveper in när sista aftonen kommer få somna in till musik av Bach, Händel eller Beethoven. Så borde alla få dö, under förutsättning att de inte rätt som det är återuppstår i en annan kropp och tvingas att ta sig igenom detta knepiga liv en gång till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.