Mitt oljudkänsliga alter ego

På vandring. Jag ser mig själv i idylliska Skönstaholm, bland 50-talsradhusen med lite för höga radonvärden. Jag är klädd just som jag är klädd, anonymt prydligt antar jag, mitt barn som sackat efter något kontrasterar genom att bära en leopardfläckig Mini Rodini-overall. Men det är ju inte jag och inte mitt barn, det är bara någon annan halvanonym man som lika gärna kunde ha varit jag a’la Sliding doors, som sannolikt inte 2010 avslutade allt bostadssökarresearcharbete i området genom att skicka ett ljudmeddelande till sin sambo innehållande öronbedövande buller från Nynäsvägen. En ljuvlig plats att vara döv på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.