Avsnittet med däckbytarverkstadsreceptionisten

Jag byter inte däck på bilen själv och jag har heller inte övervägt att göra det. Men det finns något i konceptet att låta någon annan byta ens däck som innebär att erkänna ett kunskapsunderläge, i alla fall för män som inte överväger att byta däcken själva, eller i varje fall tänker jag att det är så, eftersom jag flera gånger tillbringat tid i receptionen hos en däckverkstad och hört hur män förklarar sig själva för däckverkstadsexpediten, och anstränger sig för att på något sätt förhöja sin manlighet, fastän de tvingats outsourca den här tjänsten som egentligen borde ingå i machoskapet, men de hade bara inte möjlighet att göra det själva den här gången, eller hur det nu var med den saken. Det finns en nervositet i rösten som kontrasterar mot expeditens oerhörda ointresse av att få veta mer än nödvändigt om orsaker och bevekelsegrunder och vad man ska med vinterdäcken till och varför det dröjde till lucia för att få dem bytta. Det är faktiskt inget rafflande samtalsämne. Jag kan inte påstå att jag är opåverkad av den här outtalade däckbytesmacholagen, mer än att jag bestämt mig för att bryta mot den livet ut. Jag försöker åtminstone inte göra något av saken som sak beträffad, utan är bara nöjd över att alla bultar fanns i påsen och att ingen påtalar något nytt problem jag ännu inte känner till om däckmönsterdjup eller balansering utan att de bara ber om mina 250 kronor och jag ber dem i gengäld att backa upp min Volkswagen genom den smala garageutfarten, för jag har större problem med att få lacken bortskrapad än att be en van däckbyteserkstadsbackare göra det åt mig (här ser jag framför mig en Sunes-pappa-mässig scen), och sen kör jag hem. Klockan är 14:25. Det börjar bli mörkt. Jag som trodde att det var mitt på dagen. Det står i alla fall så på klockan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.