På besök i Willy Kyrklunds Karelen

Det är om kvällen igen. Jag tittar på Willy Kyrklund-dokumentären för andra gången och slås av något annat än förra, då jag tydligen följde den med slutna ögonlock. Upplägget är minimalistiskt och på förhand snillrikt, produktionsteamet tar med sig en åldrad Willy sig till Harlu i Karelen där han växte upp.
    Men vad hade de väntat sig?
    Byn var förr finsk, nu rysk. Det första han säger när bilen närmar sig är: det har blivit fattigt. Detta område, några kartstenkast från Finland, har inte tillförts modernitet. Lador vill braka samman. Getter skyndas runt. All färg är på väg någonstans. Det är en vår planerad, men den dröjer.
    Willy vandrar i sitt främlingsskap, försöker tala ett språk som ingen längre förstår, gång efter annan skakar byborna på huvudet när han vill sno åt sig en konversation. Husen står i alla fall kvar men det är knappt att det spelar någon roll, de är skelett, används till annat. Till sist får de syn på byggnaden där Willy växte upp, men vi anar oråd redan från byvägen. Verandan där han på egen hand nötte franska glosor är inbyggd. Strävsamt tar han sig fram mot villan där han möts av en föreståndare. Huset är en förskola som här hemma knappast skulle godkännas som hunddagis. Allt är nedgånget in i den minsta detalj.
    Bilder från förr varvas med nya bilder. Nostalgin infinner sig inte, eftersom allt är så sorgligt och platserna är oförenliga trots geografisk exakthet. Tiden har dragit fram med onödig brutalitet. Det finns inga människor och inget språk, här finns inga minnen eller dokument. Det är bara en plats och den inträffade efter kriget då den blev Харлу. Den förra stavningen lever bara vidare hos Willy och de andra barnen som nu är döda. Dokumentärfilmarna ville kanske uppnå något annat, men som tankeväckare är programmet värt att se även en tredje gång.
    Lite trösterikt är hur Willy Kyrklund så snart han kom till Sverige och la kraft bakom sitt författarskap kom att skriva om det funktionalistiska nybygget Hjorthagen (som beskrivs i mästerverket Solange lite som Hammarby sjöstad gör i dag). I Hjorthagen lever han kvar, i form av en plakett på en lekplats med utsikt över Lidingö. Jag står där ibland och tänker på honom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.