Intelligentian på Åby konditori

Finns det någon plats så inspirerande som inte hemma?
    Eric Schüldt har i sin podd återkommit till hur han upplevde en besvikelse när han mötte kulturredaktionens verklighet med admin och kallprat. Therese Bohman uttrycker i romanen Aftonland samma känsla genom sin rollkaraktär som möter fikarasterna inom akademin. Den där platsen för intellektuella samtal tycks saknas, menar båda, men de har då inte besökt Åby konditori vid elvatiden på lördagar.
    Det där kvalificerade meningsutbytet äger rum just här, just som det gjorde på Norrköpings Tidningars kulturredaktion då jag som nyutexaminerad journalist klev in som praktikant (gemensamma nämnare finns förstås). Eric och Therese blev modstulna inför intelligentians medelmåttighet där kulturvärldens elit diskuterade förskoletider och regnkläder, medan jag kommit att sakna det jag fick uppleva under arton månader på NT på alla arbetsplatser jag kommit att utföra mitt värv på. Men så sitter jag till sist på Åby konditori och diskuterar Cezanne, Metoo, Teju Cole och det finska inbördeskriget.
    Kanske var det också detta som fick mig att överväga att hyra ett kontor till vårt planerade men aldrig realiserade bokförlag hösten 2010. Jag var nere på visit över dagen och O visade upp ett rött gårdshus i trä, två våningar högt, som hämtat från Skansens restlager. Det drog iskalla vindar genom de glesa plankorna även i oktober och här krävdes rejäla paltor för att hålla värmen, men det var en lokal och hyran låg bara på några hundralappar. Det var bara det att jag från det besöket skulle komma att gästa Norrköping en-två gånger årligen, men det ville jag inte kännas vid, för jag ville verkligen skaffa en plats åt den här känslan. Fenomenet är för övrigt bekant för den vane resenären. Hur själva platsen förändrar ens världsbild. Det vore logiskt att resa hit regelbundet eftersom jag är här nu. Så kom jag att söka lägenheter i Sarajevo, men det är en annan historia, som ändå hänger ihop med detta inläggs ämne. Den där platsen som man har och där de verkliga samtalen pågår. Platsen där jag kan förvara mig själv. Alltså mitt sanna jag. Och ditt.
    
Men det kanske räcker med Åby konditori.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.