Bloggprosa

Med ojämna mellanrum upptäcker jag att jag inbegriper en kropp. Att jag är båda nervceller och tarmflora, att jag är två hälar och ett brytningsfel. Det blir lätt överhettat där uppe, här uppe, jag behöver mindfulnessa. Den här bloggen är en tillbakablick till ett 00-tal där varje svensk krävde en egen kanal, och jag tyckte mycket om min, språket som uppstod av bloggandets semiallvar, bloggprosan: där meningarna visserligen ställs ut, men bara för en stund. Det här digitala suddandet lättar upp skrivandet, tyckte jag och tycker jag fortfarande, och sedan jag i panik la ner min blogg (i samband med en jobbansökan som redaktören omvandlade till en insändare där han skrev ut adressen) har jag saknat språket som bara finns på såna här ställen där du som läser liksom får köpa spelreglerna för jag har inte trängt mig in i något flöde.
    Allt detta skriver jag medan nitton fiskar simmar av och an i ett lilablått akvarium, ackompanjerade av ambient från Spotify Business, en fredag i Stockholm i december. Det är fortfarande morgon. Jag är redan hungrig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.