Skärmsläckare

Fredag kväll och jag hittar en burk folköl av okänt tyskt märke* på balkongen. Ett mjukt islager ligger som en hinna i glaset när jag häller upp. Kylan väcker mig, och från fåtöljen vid tv:n får jag syn på den: test-bilden. Eller skärmsläckaren, för det är så den ska förstås. När Apple tv inte fått några instruktioner väljer den själv ett program med naturfotografier som drar fram över skärmen. Här finns vyn över stranden med fåglar/flygplan (aldrig riktigt kunnat avgöra). Här finns grizzlybjörnen som ivrigt gapar efter en fisk. Här finns isbergen och solnedgångarna. Dessa foton, som hämtade från Mattias Klums senaste semester, tittar jag av naturliga orsaker sällan på, för när jag vill Apple tv något klickar jag på fjärrkontrollen och då försvinner bildspelet. Men jag tänker på människorna som bor mittöver gatan**. De kan få för sig att vi inte tittar på något annat i vår familj. Bildspelet är vårt vanligaste program. Och vi visar gärna upp det för gatan som om vi mediterade till stillbilder av naturell natur och skarpt avgränsade årstider. Kanske finns det någon som finner tröst i arrangemanget.

* Det är med folköl som med amerikanska collegetröjor. Finns ens detta namn på riktigt, eller är alla bara etiketter från samma fabrik, som en lek med kundens varationssträvan?
** Tv:n stod fram till för något år sedan in mot väggen i ett hörn, men sedan en ommöblering har den nu fri utsikt mot Södermannagatan.

Båtbrand

Jag går längs Årstavikens strand mot Hornstull när polistejpen blockerar promenaden. Ja just det, den där båten, som började brinna, jag läste om det i tidningen, och nu brinner båten upp, ingen mening med att släcka, så det ryker, luften är giftig, och alla får vända om.
    Men jag vill inte vända om. Jag smyger in bakom de uppställda båtarna och bestiger med hjälp av gräsgrepp den leriga kullen. Här uppe finns det övergivna tågspåret. Jag tänker att jag kan vandra längs med rälsen till andra sidan.
    Jag går. Röken lägger sig tätare. Branden bara pågår där nere.
    När jag når fram till den blockerade tågtunneln stiger en äldre man ned från berget intill. Han är ett enda stort plötsligt, iförd rediga funktionskläder, som skulle tjäna honom väl i krig. Runt halsen en kikare av dyrare modell. Han säger: Det gick inte att se något. Jag säger: Jaha, hade elden spritt sig till de andra båtarna? Han säger: Nej, jag hoppades på det, de är ju olagligt förtöjda allihopa så jag tänkte att vi kunde bli av med dem.
    Vi vänder om och går jämsides på spåret. Vi är inte längre ensamma. Många tänker som vi. Strosar osäkert som humlor i glas. Dit och åter.
    Jag frågar i höjd med kolonilotterna: Vet du mer om branden? Han säger: Ja, det är ju halvknarkare hela bunten. De värmer båten med fotogen, så den tog väl eld bara. Jag säger: Jag läste att staden skulle röja upp där. Kanske hänger det ihop. Försäkringar eller något. Han säger: Nej, det tror jag inte. Han fortsätter: Du ser säkert bättre uppe vid sjukhuset. Det finns en trappa där borta. Jag säger: Tack.
    Och jag går dit.

Tidigheten

Några minuter innan avsatt tid stannar taxin till på Södermannagatan och jag kliver in från kylan. Du är tidig, konstaterar föraren, och tillägger: och det är bra. Eftersom kunden nästan alltid är sen. Och det är bättre att vara på väg än att bara vänta, så som man nästan alltid gör, på grund av kunder.
    Jag gör ett gott första intryck, tycker föraren och vi pratar genom Söderledstunneln om tidigheten och senheten och om vänner vi har som är som vi och andra som inte är det och glider snart över på att avhandla trafikolyckor och på Hamngatan säger jag att jag blivit en skickligare bilförare sedan jag började titta på trafiken istället för på skyltar och han berättar att han kört taxi i 35 år och aldrig råkat ut för en olycka, brukade han säga, men så drabbades han av tre påkörningar i höstas och den tredje skedde här på Strandvägen där en ung man skulle växla fil då han själv saktat in för att vika av ut på kajen och då rammades stötfångaren och den unge mannen var duktig på att fylla i försäkringspapper. Själv hade föraren aldrig behövt dem.
    Vi landar vid radiohuset och jag utför mina sysslor där.
    När jag är klar säger producenten att ”det där nog är din bil”, som anländer några minuter innan avsatt tid och jag kliver fram och knackar på rutan. Ska du hämta mig? Han nickar, och jag sätter mig i passagerarsätet och han säger: Du är tidig. Det är bra. Annars brukar man alltid få vänta.

Tvååringen som drev iväg

Så att jag inte glömmer och ni inte blir utan: i lördags i pulkabacken. Tvååringen som driver iväg över snön lite för snabbt och utan att kontrollera sig, eftersom tvååringen är två år gammal. Och jag upptäcker detta för att en vän som hamnar mitt i körriktningen inte riktigt märker att så är fallet och bara tiondelar från kollisionen hinner slänga sig åt sidan. För att inte bli påkörd. Av tvååringen. Som driver vidare och nu börjar pappan springa efter, för pulkan tycks öka hastighet nu, och det börjar bli obehagligt nu, och vi ger ifrån oss skrin då tvååringen drar mot buskarna långt borta, eller är det verkligen dit tvååringen är på väg?
    Det finns en trappa också. Mellan buskarna en trappa. Den är brant vet vi, i tre etage. Och vi ser hur pulkan plötsligt ändrar riktning igen och flyger ut i mellanrummet. Och hamnar utom synhåll. Ingen hjälm.
    Kvinnan som står intill mig stirrar likblek på mitt ansikte. Hon är barnets mor och hon har sett vad alla andra har sett. Säger ingenting. Hon lyfter upp en ettåring och rusar ned för slänten. Långt där nere hör vi plötsligt gråt. Ett livstecken. Mamman ansluter snart till pappan och trösten, men vi kan inte se dem.
    Jag lunkar ned med pulkan de lämnat kvar. Kvartetten är skärrad men komplett. Det var otäckt säger jag och visar hjärtslag med handen mot bröstet. Fast det var mycket värre än så.

Rutinerna

Det kan bli för mycket rutiner, när hela tillvaron ramas in av vanor och tider som ska passas åt dig själv eller ett jobb eller en förskola eller skola, och det går att bli tokig av rutiner, för de berövar en på själva livet i livet, det som känns och uttrycks, men de är också helt avgörande för att man ska få något verkligt utfört, eftersom rutiner berövar en på valen, som i sin tur berövar en på energi, som behövs för att åstadkomma något, med hjälp av rutiner. Ett heltidsjobb behöver rutiner. Det behöver även en oskriven roman. Det är inte alls svårt att få ihop en roman. Att utföra romanförfattarsysslan bygger helt och hållet på att alltså skriva romanen, och det åstadkoms genom att portionera ned den i tillräckligt stora tuggor, några om dagen, säg femtusen tuggor text som antingen är bra eller dålig, men om man gör så dagligen sitter du snart med en roman, för dagarna är många, och rutinerna blir din vän. Svårare än så är det inte. En människa utan rutiner är förvisso fri, men att vara fri utan mening är inte heller något liv. Det är därför Wayne’s coffee finns.

Frusen vass

Det har varit julgransplundring hos svärföräldrarna, och alla var där, de fyra barnen och deras barn och respektive, där jag alltså är en av dem, och nu har vi dansat ut granen och druckit rött från vinkällaren och ätit laxlåda och alla andra har just åkt hem och nu är det dags för oss så jag går ner över den plattlagda gången med en pappkasse med minnestallrikar till bilen, öppnar bagageluckan och ställer in alltihop, men de andra har tydligen inte följt efter så jag har plötsligt någon minut för mig själv i mörkret och tystnaden under stjärnhimlen vid skärgårdens kant. Jag går bort från ljuset, låter tystnaden fylla mig som svart färg i ett glas vatten, och skälver fram som en kropp mot stranden. Här ser jag ingenting, jag bara lyssnar till hur mina skor möter marken. Frost i gräs och sen fälld vass som krasar krispigt för varje steg. Och jag vet inte längre var marken slutar och isen tar vid, kan när som helst rasa igenom, men jag gör inte det. Mörket och tystnaden äger mig, kylan och vinden leder mig. Jag dansar omkring så här på den frusna vassen i trettio sekunder innan rösterna hörs och barnen leds ner mot bilen och jag vänder upp blicken och går tillbaka.

Tiden

Tiden, den kommer över mig med tvärrandiga slipsar och baksätessittande vid Stureplan, när jag var nära någon viktig som jag aldrig skulle komma nära med mitt eget. Men tiden kommer över mig, för jag stannar kvar och finner mig halvvägs och tänker på tvärrandiga slipsar och baksätessittande vid Stureplan. Det är bara tiden, som kommer över mig och skjuter alla framåt när vi bara vill stanna eller kanske gå tillbaka men det går inte, bara framåt går tiden, även när den kommer över mig.

Tvådygnsromanen

Jag skrev en roman på två dygn. Inte nu, utan när jag var strax över tjugo och hade gått i skogen en höst för att bearbeta personliga förluster, farmors bortgång, stukade fötter, framtider och en studieplats som gått upp i rök*.
    Jag hade vaknat en morgon med en ny, heltäckande, känsla. Plötsligt var den där. Det kändes på allvar som en lockton från en nymf, ja, som något överjordiskt, jag kunde inte värja mig. Det var skogen som kallade. Vilket var helt apart, eftersom jag aldrig frivilligt strövat i naturen, haft en relation till den, eller brytt mig om den, bara tvångsvistats i sumpmark i samband med orientering i skolan, men nu var jag alltså inkallad, klev i skorna, kallade till mig hunden och förde på ett koppel och så drev jag fram mot Nackareservatet, för jag anade ju vart det var beläget.
    Men hade faktiskt aldrig varit där.
    Varje dag gjorde jag så, vandrade mig vilse i en skog jag inte kände och löste upp mig själv, för alltihop som tyngde och bekymrade släppte taget så fort jag steg in bland löv och barr och gång efter annan slog jag upp min stukning, så jag haltade om vartannat, det hade varit en märklig syn om någon sett mig, men jag var nästan alltid ensam i skogen, kunde traska i timmar utan att träffa någon, och vid de sällsynta mötena var det nästan alltid en äldre kvinna jag stötte ihop med och vi hälsade och gick vidare åt varsitt håll.
    (Några år senare förstod jag att det jag utsatts för kallades dromomani och nådde sin popularitetspeak i Frankrike på 1800-talet då det drabbade unga män med krossade hjärtan, som desillusionerat vandrade sig matta).
    Här inleddes också en skrivprocess utan att jag var fullt medveten om den, men hjärnan behövde väl en sysselsättning skild från filosofiska teorier. Tidigare den sommaren hade jag börjat skriva små korta stycken i smyg på lunchrasten, på flykt från kontoret där jag arbetade. Det var mina första litterära försök och jag behöver inte recensera dem, men de var avgjort viktiga och de var en början och det följde en fortsättning för under hösten kom jag under promenaderna formulera meningar som jag satte samman till noveller, dikter och bagateller och så behövde jag någonstans att lägga dem och fann skrivarforum på nätet på vilka jag publicerade dem som ”essäer” eftersom den kategorin hade tunnast med innehåll. Genom communityn jag funnit genom texter idisslade genom vandringar fann jag vänner som jag kom att träffa IRL (so to speak) och tillsammans tejpade vi upp slagordslappar på stan på vilka vi förklarade sakernas tillstånd.
    Alltihop utmynnade i boken som jag skrev på två dygn. En grossess, konstaterade en vän och jag fick slå upp ordet och det passade ju. På samma sätt som jag hade vaknat och drivits ut i skogen vaknade jag och skrev en roman. Iförd morgonrock skrev jag fram tills jag stupade i säng, sov några timmar, och så skrev jag igen. Ett rus, inkarnerat under tjugo års uppväxt, rev fram i mig och landade på tangentbordet, jag behövde inte tänka, jag bara lät texten framställas så som den var tänkt. När jag var färdig efter två dagar och en natt hade jag satt samman 160 boksidor.
    Jag var klar. I värsta fall hade jag ändå skrivit en roman. Vad som än hände. Ingen skulle kunna förändra det.
    Vintern hade lagt sig över Stockholm, det skulle snart bli 2004 och jag kände för första gången hade använt mig själv fullt ut. Till hundra procent. Hundra procent. Vad jag också hade orsakat var minnet av en brinnande ljuv skrivprocess som jag aldrig kom eller kommer att uppleva på nytt och som jag alltid kommer att jämföra allt annat skapande med. Det var rent. Det var utan ånger eller ångest. Det bara var och det fick bara bli.

Epilog: Romanen blev antagen av första förlaget jag sände den till, vilket förvirrade min självbild allvarligt. Detta löstes av att de några månader senare ändå refuserade den med motiveringen att de inte längre skulle ge ut prosa.

* Ett tekniskt fel hos HSV. Det skrevs till och med om det i tidningen, men jag hade möjligen kunnat dyka upp på uppropet och kräva en plats, men jag hade inte riktigt motivationen för jag ville egentligen inte läsa till att bli ekonom.

Skridskosnören

Jag åker gärna skridskor, skor som skrider, men man måste få på dem också. Fortfarande har jag problem med snörningen, det finns ett nätt metallredskap för att få själva skridskon att sitta tätt mot foten (en liten hake som används för att rycka åt snörena ordentligt), men jag har aldrig fått tillgång till något eller sökt efter det, bara upptäckt att jag behöver det när jag behöver det. Som barn tränade jag ishockey med vingliga skridskor, för de blev aldrig ordentligt snörda, förutom i enstaka fall när en tränare förbarmade sig och resolut drog allt på plats med rejäla nävar. Då åkte jag rakt ett tag. Men annars inte, kanske kan liknas vid att cykla med dålig luft i däcken, det blir ett handikapp, men jag var ändå rätt snabb, inget man störde sig på som åskådare. Och nu är jag vuxen, står vid Eriksdals konstis och försöker igen, men nej. Snörena river upp huden när jag försöker att dra dem på plats, de är för rigida i sin konstruktion, gör motstånd. Och så mycket är det inte värt att åka skridskor att jag sliter upp mina händer. Det blir en enkel knut. Jag reser mig från träbänken och är några centimeter längre än vanligt, glider ut på isen och jag tar några skär, och några till och jag stöter ifrån ordentligt och hör skärets raspande bakom mig och med allt större aggressivitet skjuter jag mig fram och det är snart som om jag snabbspolat skrider över isen, jag ränner fram varv på varv och sicksackar mellan familjer, små barn och puckar, och det drar till i magen och jag får skärpt blick och det är någon form av lycka. Att vara snabb av egen kraft, men ganska liten kraft, för effekten av varje skär är oproportionerligt stor. Runt och runt igen trycker jag ifrån och glider.

How to make one friend

Den engelska googlesökning som är signifikativ för Sverige är: ”how to make one friend” [sic!]. Det här kanske kommer som en överraskning för de flesta, men inte för dig, som är ny i landet och vill lära dig språket. Inte heller får du någon hjälp från L, den spanske kurskamraten som inte har några planer att bli svensk. Han ska bara vistas här och skrapa ihop pengar från restaurangjobbet.
    Du får hitta andra vägar. Som tåg. Andra förtvinar av pendlandet från Upplands-Väsby, men för dig är färden en upplevelse jämfört med vad du är van vid, vagnarna är så glest befolkade, glider fram genom det allt tätare stadslandskapet. Det finns något filmiskt över sättet att förflytta sig, du dagdrömmer ljuvt melankoliskt, spanar ut genom fönstret: och lyssnar på svenskan.
    För det mesta på tåget förekommer språket i textversion på lysande skärmar, men en och annan människa uttalar orden, pratar med någon. Och du finns där, analyserar melodier, fraseringar, betoningar och tonlägen. Men du vill också lära dig om människor. Du är ju själv en.
    Ja, det är så det går till, när du överhör en grupp studenter som diskuterar en novell de hört på Sveriges Radio. Det verkar vara till en övningsuppgift, du hänger inte med i alla vändningar men så här långt greppar du handlingen: Historien utgår från två svartsjuka personer som träffats efter att ha sökt efter sina respektive på Tinder. Titeln lyder Män som inte väntar.
    När du kommer hem söker du upp berättelsen på nätet och lyssnar. Först mulen jazz, sedan en kvinnoröst: En fredag när min man påstod sig vara på tjänsteresa fiskade jag upp mobilen och började söka i den där dejtingappen jag misstänkte att han använde.
    Du lyssnar flera varv på inspelningen och du förstår den på det stora hela, men detaljerna är för invecklade. Här skulle du behöva ett manus. I ditt land hade sökandet upphört här, för författare betraktas som upphöjda varelser, av ett annat slag än alla andra. Ingen indonesisk läsare skulle få tanken att söka upp författare i sökandet efter ett skriftligt utdrag. Men i Sverige kanske det går?
    Han har en Facebooksida. Du sätter samman ett artigt och genomarbetat meddelande till Mr Löwenfeldt där du förklarar ditt ärende. Det här är en del av dina självstudier, du behöver verkligen bena ut ett och annat språkligt huvudbry, skriver du. När du skickat väntar du otåligt i flera dagar. Inget svar.
    Men så återkommer han. Dessvärre verkar han inte förstå dig, eller har du uttryckt dig oklart? Mr Löwenfeldt hänvisar till samma sändning du redan audiellt nagelfarit. Du tackar och förstår. Men då skriver han ett nytt meddelande, ber om ursäkt och du får plötsligt texten. Alltihop, inkopierat. Det är bara du som har tillgång till manuskriptet, och redaktören på radion, skriver han. Sprid inte, och tack, och god jul!
    Det är som en klapp under granen, svarar du.
    Efter att ha läst manuset några gånger parallellt med lyssningen finner du betydande skillnader. Roger Federer heter här Serena Williams. Nigella har bytt plats med Jamie Oliver. På ett ställe har författaren ändrat på ”knäckt en gåta” till ”löst en gåta”. Du sänder honom dina fynd, som du finner anmärkningsvärda, och han börjar ställa frågor, tycks inte van vid noggrannheten.
    Du skriver: ”It is ironic yet true that some couples find it easier to communicate with strangers rather than with their own partners, while communication itself is one of the important keys in a relationship?”
    Det slår an en ton, verkar det som. Berätta mer om dig själv, ber Mr Löwenfeldt, så du lägger ut texten, om hur en vän flyttade hit och du inte klarade av att vara utan honom, om studierna, tågresorna, städjobbet, hur du ibland översätter dina texter hemifrån till svenska. Och om hur landsbytet inneburit en nystart för dina framtidsdrömmar, här vill du inte studera marknadsföring och ekonomi som i Jakarta. Du vill söka dig mot psykologin, fotografin och – matlagning. Men inte som Jamie eller Nigella.
    ”I used to like to write. Not professional at all. Very raw. Sometimes I have ideas from small and silly things.”
    Det finns en oskriven historia som du skriver om. Den är ganska lång, och den handlar om dig och L, spanjoren med det hårda utseendet och det mjuka hjärtat. Slutet var ganska kort. Ni separerades vid ett faktiskt vägskäl och du hörde filmmusik i huvudet (”One Fine Day” med Natalie Merchant) just som det skedde, och såg hur kameran långsamt gled ifrån er. Verkligheten tvingade ihop sig med fiktionen.
    ”Ha ha! I know it sounds silly. That’s the art of writing, I guess. We can put some fantasy into reality … or vice versa. That’s also why I couldn’t stop smiling when reading/listening this line from Män som inte väntar: ‘Ni författare, hur mycket av det som står i berättelsen har hänt på riktigt, alltså hur mycket är du och hur mycket är påhittat?’”
    Får jag blogga om dig? frågar Mr Löwenfeldt.
    Det går bra, svarar du.

Bloggar om Sigge Eklunds blogg

Det här med att fylla trettio, det är ingen ålder, tycker alla äldre än trettio, som alla äldre tycker om alla andra tidigare åldrar, men det är något visst med just trettio, eftersom det är en ålder som medger något nytt: möjligheten att blicka tillbaka på en samlad period som vuxen. Det är första gången man kan kalla sig rutinerad i något avseende och det inbjuder naturligtvis till nostalgi och om man har tur även omprövning av tidigare beslut. Somliga söker sig till psykologprogram, andra startar eget eller flyttar till Katrineholm. Det är en tid för bokslut. En bra tid, tycker jag.
    Stycket här ovan fungerar som en upptakt till en beskrivning av en blogg som denna gärna får föra tankarna till*: Sigge Eklunds, aktiv 2005-2006. Den dök upp plötsligt och exploderade, innan den utan vidare imploderade. Texterna suddades ut från nätet (även om den finns att tillgå genom Internet Archive) (jag fick dock leta ett tag) och gav ut den som bok på Vulkan förlag. Han var inte så känd då, Sigge, hade förvisso gett ut böcker på Albert Bonniers förlag, men han var inget namn jag hade hört förut, och då betraktade jag mig ändå som hyggligt andras-namn-kunnig. Bloggen gjorde honom till the center of attraction på min ICQ-lista. Vi diskuterade dagligen inläggen, som inte så sällan var tillbakablickande. Här kunde vi, 20-någonting, höra vad som fanns bakom 30-någonting.
    Sigges 2006 tittade på 1996 (precis som 2017 tittar på 2006 i dessa texter) (1996 användes nätet bara av nördar) (2006 fanns inte Iphone och Facebook) (hur kommer 2027 att läsa det här inlägget?)
    Det som Sigge gjorde nytt, och som jag fortfarande anser är nytt (i alla fall i svenskt avseende), var att se bloggplattformen som ett fullvärdigt litterärt alternativ till tryckta böcker – det var innerligt på ett sätt jag aldrig läst på skärm. Hur vågade han? tänkte jag. Det fanns liksom inga spärrar, inga redaktörer, bara långa ärliga epos, skrivna i stunden och spridda över all världens pixlar. Samt ett kommentarsfält med hängivna hangaraounds som uppmuntrade till allt djärvare inlägg (många av kommentarerna finns med i den tryckta boken) (vilket gör den till ett särskilt intressant litterärt verk) (IMHO).
    Sigge skriver bland annat om hur Jan Gradvall i en krönika uppmanat journalister att sluta blogga, för att det förstör all romantik, medan Sigge inget hellre vill än att förstöra romantik. JOLO (som nämndes som en särskilt romantisk journalist) hade tappat i aktning om läsarna hade fått veta mer om hans tvättvanor, påstod Gradvall**, medan Sigge inte ville något hellre än att dra ner brallorna på alla myter. Det är revolution på gång, deklamerar han, och det var det ju, tänker jag (inser nu att Jan Gradvall nämnts för andra gången på denna blogg, hur kan det komma sig?) (många män också) (hur gör jag med könsfördelningen framgent?)
    Framförallt handlade dock Sigges blogg om en 30-någonting som tittar tillbaka på sitt 20-någonting. Det är en ganska kokett syssla, man tar sig ju en roll som Någon Som Har Något Att Säga Om Livet Och Det Förflutna, och det kanske han själv också anser som 40-någonting. Men jag som 30-någonting tycker ändå att jag kan ägna mig åt detta ett litet tag, för livet går över och därmed även åldrar, så någon 20-någonting kanske kan läsa vad jag skriver och få en behållning av det, och någon 40-50-60-någonting kan läsa och småle och tänka att vi människor ändå är rätt lika. Och det är väl inte så farligt?
    Handlar inte alltihop ändå bara om att fånga tid?
    Han skrev visst om det lite senare, Sigge. Men jag har aldrig följt honom med samma intensitet och kärlek som när han bloggade. Då var det han och jag mot världen, mest han, men jag var där också.

* Denna blogg kommer dessvärre aldrig att bli så privat öppenhjärtig, men jag lovar att försöka fördjupa alla enskildheter jag väljer att skriva om. Nålstick, således, men djupa nålstick.
** Fann en intervju med Sigge av Gradvall från 2007 också om man vill veta hur det gick.

En kväll bara

Vad ska jag blogga om? frågar jag J under vår bokcirkel. Eller, det blev inte så mycket av bokcirkeln. Fem blev fyra blev tre och två och till sist hade det förhållandevis avancerade knytkalaset i Aspudden reducerats/uppgraderats till en ölhävarkväll på Blecktornskällaren. Vi sitter först vid bardisken men våra ryggar tål inte belastningen, så vi hittar ett hörn och fortsätter därifrån.
    Och så pratar jag om bloggen, och hur jag tröttnat på att flika in texter i flöden, och hur algoritmer styr vem som ser vad, och att bloggar liksom är retro på ett bra sätt, det är vår generations egentliga uttrycksform, säger jag, men framförallt vill jag veta: Vad ska jag blogga om?
    Det här, svarar han.
    Men vad menas? Kanske att de lyft undan Jack Vegas-maskinerna (och jag skäms att jag indirekt baktalat etablissemanget i min radionovell), att snön ligger som florsocker över trottoaren, att sällskap sitter runt omkring oss med tända stearinljus och vita dukar, att ölen är lättdrucken, att stället tvärsöver gatan renoverar och inte alls tvättar pengar för lokalen är till salu igen, eller att två män i ofas med sina åldrar ses på en bar och diskuterar kvinnors litteratur med temat klass och klasskamp, att det är december och att vi lever och att det snart blir ljusare igen, men först måste det bli ännu lite mörkare, eller att vi båda letar den där platsen där man verkligen bara kan känna ett lugn, och att vi tror oss kunna hitta den, kanske ligger den i Enskede gård (finns en ljus och välstädad villa där), men vi vet båda att platsen inte finns.
    Jag skulle kunna blogga om alla dessa saker.
    Eller så skriver jag några rader om J:s tidigare fotografkollega som plötsligt dyker upp och som blir introducerad med en anekdot om en enkät som skulle gå ”jävligt fort”, varefter hon anföll första bästa person med kameran och lät avtryckaren smattra igång, vilket jag av egen erfarenhet vet inte är den mest effektiva metoden (det är istället att ställa frågan så snabbt att deltagaren inte hinner överväga sitt deltagande utan lägger fokus på att tycka istället) (samt att poängtera att bilden kommer att vara mycket mycket liten) (nästan så att den inte syns). Vi skrattar åt minnet som det känns som jag delar nu, för jag kan verkligen se det framför mig. Vilken scen! Så ska hon röka och försvinner med sin vän ut på Ringvägen.
    Vi nöjer oss med två glas, eftersom vi är vuxna nu och det är ju en dag i morgon också. Jag följer med J till Ica Lansen där han köper ett rakskum av dyrare modell, eftersom det är bra för huden, och en halv baguette, två sexpack ägg (ekologiska), och hur jag kallar inhandlingsresultatet eklektiskt när det driver fram på bandet. Killen i kassan fnissar. Inköpet landar på 100 kronor. Exakt.

Min kamp

Jag läser Knausgård i fel ordning. Nu är jag på femman, där den unge Karl Ove börjat på skrivarskola i Bergen. En av hans vänner har just fallit i gråt för att hon ”aldrig kommer att bli legend”. Hon hade i tonåren varit säker på att hon någon gång skulle bli legend, men inte riktigt benat ut inom vilket område. Och så nås hon av insikten, det inte kommer att ske, och tårarna rinner. ”Du är bara 20 år gammal”, försöker någon trösta, men det är lönlöst. Aldrig legend, men en legendarisk replik.
    Jag återkommer säkert till Knausgård senare i den här bloggen, men nu vill jag förlänga legendresonemanget, som det förvisso går att skratta åt, men som ändå för tankarna till en tid då jag var en ung wannabeförfattare (det är jag förvisso fortfarande bara mindre ung) med stora planer som råkade stöta ihop med facit. I mitt fall hette han José Saramago och boken hade titeln Blindheten. Det var den första riktiga romanen jag läste, och jag förstod att den var något annat än allt jag försökt mig på tidigare. Den var inte bara gedigen och relevant utan även riktigt förbannat bra. Den hade ett driv, det fanns en story, och det fanns ett språk bortom det fattbara. Och berättelsen rammade mig i baksätet på sommarsemestern med familjen (mamma frågade om jag inte blev yr men det blev jag inte). Jag har kristallklara minnen av hur blindheten plötsligt sprids, betydligt tydligare än från något annat den sommaren. Hur någon sitter bakom ratten vid ett rödljus och märker hur en vit hinna, som mjölk, glider fram över synfältet. Mjölk. Allt är mjölk.
    Men inte bara var José Saramagos fantastyartade historia en stor läsupplevelse, den fick mig att få upp ögonen (omedveten ordvits) för vad som var genomförbart och möjligt. Jag insåg med ens att jag inte var någon legend och aldrig skulle bli en, ribban var för högt satt. Och det var en olidlig erfarenhet, samtidigt som det skänkte mig hopp om mänskligheten. Det fanns så mycket mer bortom pojkrum och baksättessittande. Det fanns andra.
    Icke desto mindre fick José mig att drabbas av min första allvarliga skrivkramp, då jag kom att jämföra allt futtigt jag själv fick fram med Nobelprisvinnarens alster (svår hybris som ni förstår) (men en levande hybris kan bära långt). Jag önskade att någon skulle förklara för mig att det var bra det jag skrev, att jag uppfattat saken fel, men de kunde ju inte ljuga för mig. Och det var lögner jag behövde för att trumma vidare mot samma mål. Men José var trots allt Nobelprisvinnare, och vem var jag? Bara en vem som helst. Inget fel med det, men knappast en legend.
    Ändå skönt.

Mitt oljudkänsliga alter ego

På vandring. Jag ser mig själv i idylliska Skönstaholm, bland 50-talsradhusen med lite för höga radonvärden. Jag är klädd just som jag är klädd, anonymt prydligt antar jag, mitt barn som sackat efter något kontrasterar genom att bära en leopardfläckig Mini Rodini-overall. Men det är ju inte jag och inte mitt barn, det är bara någon annan halvanonym man som lika gärna kunde ha varit jag a’la Sliding doors, som sannolikt inte 2010 avslutade allt bostadssökarresearcharbete i området genom att skicka ett ljudmeddelande till sin sambo innehållande öronbedövande buller från Nynäsvägen. En ljuvlig plats att vara döv på.

Jultröjan som var rätt men blev fel

Jag är på julfest och bär en tröja med paljetter över magen. De små cirklarna är vändbara och skiftar mellan Ho-ho-ho och Yo-yo-yo beroende på hur man drar med handen. Det är ett gångbart partytrick som imponerar på de flesta, fram till de frågar var tröjan är köpt, och jag förklarar att min tjej skaffade den åt mig, från H&M. Jag vet att jag inte borde avslöja de här sakerna. Det är inte rätt att vara en man som får kläder köpta till sig (dessutom från en butik som är allmänt tillgänglig) (vem som helst kan ju köpa en tröja därifrån) (vem vill vara vem som helst?). Det är pinsamt. Men jag är inte rätt och dessutom van vid att vara pinsam.

Associationen på Lidl

Två företeelse löper in i varandras banor, det kallas väl för en association. Och jag drabbas av en när jag står inne på Lidl Folkungagatan och tappar tidsuppfattningen. Jag handlar inte så ofta på Lidl, men jag har varit på olika Lidl under olika perioder, så jag får för mig att året är 2010 och jag besöker Lidl Ljura med en barnvagn sökande efter inlagda vitlöksklyftor, eller 2007 och jag vandrar genom gångarna på Lidl Ektorp för att köpa croissanter som blir spröda efter några minuter i ugnen. Lidl ser alltid ut som Lidl. Lidl är en konstant. Men det är inte jag, varför minnena separerats från varandra, sorterade efter mina åldrar. Tanken leder vidare till den annonserade associationen, väckt av ett barnprogram jag såg kvällen innan, där den ”franske” tv-kocken Bon stöper ljus (med kanelbullar som doftelement), varpå jag tänker på livet som en stöpningsprocess, att vi tillförs nya lager hela tiden och att de inte syns, förrän de gör det och då har vi inte sett hur förändringen pågått hela tiden, skikt för skikt, fastän vi var med, tänker jag en lördag på Lidl som 34-årig tvåbarnspappa på jakt efter diskmaskinstabletter.

Vad jag pratar om när jag pratar om att skriva om fotboll

Att gräva där man står är ett stabilt författartips. Och där jag står är fotboll ett ständigt aktuellt tema. Eller snarare supporterskap. Det är ett för mig onödigt välresearchat område – såvida jag inte gör något av all kunskap. Men hur omsätta den till litteratur? Få har lyckats.
    Jag kan ge två lyckade exempel (och bara två). Det ena är Nick Hornbys Fever pitch, om att leva med Arsenal och andra människor. Det andra är The Damned United av David Peace, skriven i du-form. Stilgreppet satte läsaren i Brian Cloughs skor under intensiva men få dagar som Leeds-tränare på 1970-talet.
    För egen del har jag aldrig hittat rätt vinkel för en historia. Den kan inte behandla själva sporten, utan måste skildra effekterna av den, de mellanmänskliga relationerna. Men det har uppstått en låsning. Som om det litterära och det sportfåniga existerar i olika dimensioner.
    Under torsdagskvällen för jag detta ämne på tal vid en bar på Hornsgatan, utan att egentligen komma längre i resonemanget.
    Plötsligt berättar N om hur han saknat heatmaps i allsvenskan, det vill säga värmekartor över spelares positioner under en nittio minuter lång fotbollsmatch. Säsongen 2015 bestämmer han sig därför för att göra egna. Han tittar på matchen och markerar parallellt varje bolltouch på en bild i Photoshop, fram till han hade nuddat bilden lika många gånger som spelarna berört bollen. En vanlig match tar fyra timmar att dokumentera i heatmapformat. Ett halvår senare vinner klubben SM-guld, flickvännen gör slut samma dag, och N förklarar över en öl att han var först att lokalisera spelsystemsskiftet som tränaren Janne Andersson fick så mycket beröm för (men folk i allmänhet upptäckte det först ett halvår efter N). Han hade ju själv tryckt in positionerna och sett skiftet ske. Och jag tänker: här har jag något. Det är häri det ligger. Jag måste gräva djupare.

Avsnittet med däckbytarverkstadsreceptionisten

Jag byter inte däck på bilen själv och jag har heller inte övervägt att göra det. Men det finns något i konceptet att låta någon annan byta ens däck som innebär att erkänna ett kunskapsunderläge, i alla fall för män som inte överväger att byta däcken själva, eller i varje fall tänker jag att det är så, eftersom jag flera gånger tillbringat tid i receptionen hos en däckverkstad och hört hur män förklarar sig själva för däckverkstadsexpediten, och anstränger sig för att på något sätt förhöja sin manlighet, fastän de tvingats outsourca den här tjänsten som egentligen borde ingå i machoskapet, men de hade bara inte möjlighet att göra det själva den här gången, eller hur det nu var med den saken. Det finns en nervositet i rösten som kontrasterar mot expeditens oerhörda ointresse av att få veta mer än nödvändigt om orsaker och bevekelsegrunder och vad man ska med vinterdäcken till och varför det dröjde till lucia för att få dem bytta. Det är faktiskt inget rafflande samtalsämne. Jag kan inte påstå att jag är opåverkad av den här outtalade däckbytesmacholagen, mer än att jag bestämt mig för att bryta mot den livet ut. Jag försöker åtminstone inte göra något av saken som sak beträffad, utan är bara nöjd över att alla bultar fanns i påsen och att ingen påtalar något nytt problem jag ännu inte känner till om däckmönsterdjup eller balansering utan att de bara ber om mina 250 kronor och jag ber dem i gengäld att backa upp min Volkswagen genom den smala garageutfarten, för jag har större problem med att få lacken bortskrapad än att be en van däckbyteserkstadsbackare göra det åt mig (här ser jag framför mig en Sunes-pappa-mässig scen), och sen kör jag hem. Klockan är 14:25. Det börjar bli mörkt. Jag som trodde att det var mitt på dagen. Det står i alla fall så på klockan.

På besök i Willy Kyrklunds Karelen

Det är om kvällen igen. Jag tittar på Willy Kyrklund-dokumentären för andra gången och slås av något annat än förra, då jag tydligen följde den med slutna ögonlock. Upplägget är minimalistiskt och på förhand snillrikt, produktionsteamet tar med sig en åldrad Willy sig till Harlu i Karelen där han växte upp.
    Men vad hade de väntat sig?
    Byn var förr finsk, nu rysk. Det första han säger när bilen närmar sig är: det har blivit fattigt. Detta område, några kartstenkast från Finland, har inte tillförts modernitet. Lador vill braka samman. Getter skyndas runt. All färg är på väg någonstans. Det är en vår planerad, men den dröjer.
    Willy vandrar i sitt främlingsskap, försöker tala ett språk som ingen längre förstår, gång efter annan skakar byborna på huvudet när han vill sno åt sig en konversation. Husen står i alla fall kvar men det är knappt att det spelar någon roll, de är skelett, används till annat. Till sist får de syn på byggnaden där Willy växte upp, men vi anar oråd redan från byvägen. Verandan där han på egen hand nötte franska glosor är inbyggd. Strävsamt tar han sig fram mot villan där han möts av en föreståndare. Huset är en förskola som här hemma knappast skulle godkännas som hunddagis. Allt är nedgånget in i den minsta detalj.
    Bilder från förr varvas med nya bilder. Nostalgin infinner sig inte, eftersom allt är så sorgligt och platserna är oförenliga trots geografisk exakthet. Tiden har dragit fram med onödig brutalitet. Det finns inga människor och inget språk, här finns inga minnen eller dokument. Det är bara en plats och den inträffade efter kriget då den blev Харлу. Den förra stavningen lever bara vidare hos Willy och de andra barnen som nu är döda. Dokumentärfilmarna ville kanske uppnå något annat, men som tankeväckare är programmet värt att se även en tredje gång.
    Lite trösterikt är hur Willy Kyrklund så snart han kom till Sverige och la kraft bakom sitt författarskap kom att skriva om det funktionalistiska nybygget Hjorthagen (som beskrivs i mästerverket Solange lite som Hammarby sjöstad gör i dag). I Hjorthagen lever han kvar, i form av en plakett på en lekplats med utsikt över Lidingö. Jag står där ibland och tänker på honom.

Bli sedd av Wayne’s coffee

Inne på Wayne’s coffee, mitt extrakontor i perioder. Jag behöver den här neutrala städade platsen för att få saker gjorda. Andra digitala nomader vänder sig till murriga trånga kafémiljöer – jag väljer sterila och glesa. Tänk flygplats.
    I kön funderar jag på om de ska tycka att jag snyltar som inte bara beställer en liten kaffe, utan också betalar med Wayneskortet? Det är påfyllt på Götgatsbacken vilket kan betyda att de inte ens får de 26:10 kronor som kaffet nu kostar? Går de back på mig vid varje besök? Det här orsakar ett dåligt samvete för jag vet hur de sliter med att få rörelsen att gå runt, eller i varje fall utgår jag från att det är ett slit, eftersom det är ont om besökare, även om de blivit något fler på senare tid. Men tjejen i kassan, som är ihop med killen i kassan (han verkar inte vara inne den här morgonen), utbrister bara uppskattande: ”Det var länge sen”. Jag är sedd. På Wayne’s coffee. På mitt Wayne’s coffee.
    (Under tiden jag upplever dessa känslor börjar jag yra om att jag arbetar på ett kontor och att jag inte är otrogen med andra kaféer men det är bara för snurrigt för att skriva om).

Avsnittet med mobilreparatören

Jag har pulsat en längre distans för att nå just den här butiken, som lagar mobiltelefoner och vilken enligt tidigare kunder erbjuder schyst service.
    Det är inte för att få ett bra nytt batteri som jag väljer butiken utan för att undvika bråk. Eller inte precis bråk utan ännu orealiserade konflikter. Såna som ligger i luften hos butikspersonal som vet att varje kund om några timmar kan/bör vara en fiende. Eftersom man använder kassa reservdelar från Kina (och det är däri profiten ligger). Och eftersom telefonen kommer att tappas i marken, och spricka diagonalt, och då kommer den vänliga kunden tillbaka utan vänligheten.
    Jag har som framgår varit med om fenomenet tidigare och kan därför förnimma den passiva aggressivitet som uppstår redan vid första besöket hos någon van att möta hämndlystna främlingar. Hur varje artighet uttalas liksom i syfte att ha fått det sagt, som inför en rättegång, just in case. Du sa så och jag sa så.
    Jag lämnar in min telefon. Han ber om ett nummer, ett namn, jag ger honom allt jag kan. Han påtalar att jag har en död pixel på skärmen. Det är viktigt att vi båda vet att han påtalat det. Jag förklarar att jag tror att batteriet ska bytas ut, att mobilen startar om varannan minut och han säger att det helt troligt är en korrekt analys. Han instruerar: Om 30 minuter, kom tillbaka då. Och jag promenerar en slinga genom snödrivornas Östermalm via Tysta gatan, där jag hör hur hantverkare sliter ut Allers inredning för att en familj Lundberg ska ha ett hus för sig själv, innan jag vänder tillbaka till den lilla butiken i tunnelbanan.
    Längs vägen har jag tappat ett papper som jag hade behövt, men vi löser det säger han. Jag får min mobil. Batteriet är nästan urladdat. Och i rulltrappan startar telefonen om sig själv och jag rullar tillbaka med mötande trappa. Hur kan jag hjälpa? frågar han, som nu har en ny kund att förhålla sig till (vilket är en särskilt besvärlig omständighet då en ny kund ändå är mer värd än en tidigare, då denne kan avskräckas av min ännu oberättade berättelse). Jag frågar om de verkligen bytt batteriet. Du kan få ditt batteri om du vill säger han, lent som under en bevismedelsgenomgång. Jag får det, det är mjukt och fortfarande varmt, och jag lägger det i en ficka. Sedan lämnar jag butiken med min trasiga mobil.

Att räkna med det omedvetna

Det omedvetna* är också verkligheten, bara inte den synliga delen. Jag slår mig ner i en fåtölj på Luma bibliotek och försöker boosta mitt övertrasserade RAM-minne, säg att jag mindfulnessar mer strategiskt. Bättre gå till kärnan, till botten, in i dimman. Eftersom jag befinner mig bland böcker söker jag i psykologihyllan efter svar på det omedvetnas natur – skriver jag men sitter kvar i fåtöljen. För många knutar som behöver lirkas upp och jag har ändå kommit en bit, upptäckt ett stökigt område som jag förbisett. Men hur städa något som inte syns?
    Det krävs lite list.
    Under tiden några rader om idéer. Man får dem på olika sätt. En del går att räkna sig fram till. Andra nås via aha-effekten (den kallas faktiskt så) och alla känner väl till fenomenet, när det omedvetna ljudlöst presenterar sitt resultat och du utbrister: Det slog mig nu hur vi ska gå till väga! Bara sådär. Men inte bara sådär. Ibland lägger jag små bryderier hos mitt omedvetna och räknar med att de blir lösta utan min direkta inblandning och det fungerar. Just på samma sätt som mitt omedvetna lärde sig tyska glosor när jag överlämnade dem innan sänggående.
    Men nu behöver jag föra att samtal med den som verkar utan att synas och det är svårt (när jag skriver detta ropar en man ”vad håller du på med?” till en kvinna som han tidigare har larvat sig obehagligt med och jag behöver förhålla mig till dem) så jag får prata med dig som läser istället.

* Från Wikipedia: Av informationen från sinnesorganen är vi bara medvetna om cirka en miljondel. Denna miljondel är dock noga utvald och sammanfattad av omedvetna processer för att vara maximalt nyttig för medvetandet.

Varför Norrköping?

Jag står utanför Pappa Grappa på Gamla Rådstugugatan efter middagen när frågan ställs: Varför Norrköping? Ja, varför är du så intresserad av oss? Det är ett ämne som sysselsatt mig tidigare under dagen då jag begeistrat vandrat över nya torg och industrilandskap för att beskåda nybyggen, på något vis stolt över att stan reser sig igen. Vi reser oss igen. Är på riktigt engagerad eftersom jag anser att det berör mig. Fastän det är ologiskt på flera sätt. Jag är inte från Norrköping, det är min far som är härifrån. Och jag har under uppväxten knappt besökt stan. Det handlar inte heller om fotbollslaget. Lite förstås, men framförallt handlar det om vad som hände med mig när jag flyttade hit som 23-åring, då rätt sargad av stockholmsstrebrigt kontorsliv. Man kan säga att ett nytt jag föddes och växte upp i Norrköping. Jag var bara personen som klev in i tidningshuset en höst 2006, som tyckte om att skriva och läsa och det var bara så han var, personen som klev in i tidningshuset. Och så byggde jag vidare på det. Lärde känna andra som var som jag. Började skriva om andra som var som jag. Intervjuade dem som var som dem jag ville bli. Såna som skrev romaner, drev museer eller komponerade symfonier, eller bara levde ut. Såna jag som jag här kunde vara från början.
    Och det är det jag svarar på frågan. Jag är intresserad av Norrköping för att Norrköping är mitt.

Intelligentian på Åby konditori

Finns det någon plats så inspirerande som inte hemma?
    Eric Schüldt har i sin podd återkommit till hur han upplevde en besvikelse när han mötte kulturredaktionens verklighet med admin och kallprat. Therese Bohman uttrycker i romanen Aftonland samma känsla genom sin rollkaraktär som möter fikarasterna inom akademin. Den där platsen för intellektuella samtal tycks saknas, menar båda, men de har då inte besökt Åby konditori vid elvatiden på lördagar.
    Det där kvalificerade meningsutbytet äger rum just här, just som det gjorde på Norrköpings Tidningars kulturredaktion då jag som nyutexaminerad journalist klev in som praktikant (gemensamma nämnare finns förstås). Eric och Therese blev modstulna inför intelligentians medelmåttighet där kulturvärldens elit diskuterade förskoletider och regnkläder, medan jag kommit att sakna det jag fick uppleva under arton månader på NT på alla arbetsplatser jag kommit att utföra mitt värv på. Men så sitter jag till sist på Åby konditori och diskuterar Cezanne, Metoo, Teju Cole och det finska inbördeskriget.
    Kanske var det också detta som fick mig att överväga att hyra ett kontor till vårt planerade men aldrig realiserade bokförlag hösten 2010. Jag var nere på visit över dagen och O visade upp ett rött gårdshus i trä, två våningar högt, som hämtat från Skansens restlager. Det drog iskalla vindar genom de glesa plankorna även i oktober och här krävdes rejäla paltor för att hålla värmen, men det var en lokal och hyran låg bara på några hundralappar. Det var bara det att jag från det besöket skulle komma att gästa Norrköping en-två gånger årligen, men det ville jag inte kännas vid, för jag ville verkligen skaffa en plats åt den här känslan. Fenomenet är för övrigt bekant för den vane resenären. Hur själva platsen förändrar ens världsbild. Det vore logiskt att resa hit regelbundet eftersom jag är här nu. Så kom jag att söka lägenheter i Sarajevo, men det är en annan historia, som ändå hänger ihop med detta inläggs ämne. Den där platsen som man har och där de verkliga samtalen pågår. Platsen där jag kan förvara mig själv. Alltså mitt sanna jag. Och ditt.
    
Men det kanske räcker med Åby konditori.

In Treatment från förr

Jag minns de här tågresorna så som jag minns andra drömmar, kan inte avgöra om de verkligen hänt, men jag har känt att jag blivit vidrört av något, och att något är viktigt.
    Nu är allt annorlunda. Nu är en lördag 09:38 och då var en måndag 06:35, då jag fann en plats vid ett fönster och det fanns gott om såna, och jag hade äntligen skaffat en Macbook (den vita, den alla hade haft i tre år redan, men som jag inte kunde förmå mig att köpa, eftersom jag inte var en människa som köpte vad jag ville ha) så jag kunde nu tittade på piratnedladdade tv-serier och jag såg In Treatment. Det känns som en era men just dessa morgnar hade jag bara något dussin av, tillräckligt få för att jag inte skulle hinna se andra serier under eran.
    Jag inledde alla veckor med terapisessioner, där vi skalade oss fram till något djupt liggande. Jag tror aldrig att det kommer att finnas en tid då jag ser en serie på det sättet. Halvdrömmande deltog jag på allvar i Paul Weston och patienternas samtal, ofta två sessioner á 20 minuter, samtidigt som gryning pågick utanför fönstret, där landskapen sprang undan i 140 km/h. Serien hade ett vinnande koncept: alltsammans upphackat i lagom svåra portioner, vilket behövdes då varje bit var så näringsrik. Vid stationen i Norrköping fanns min cykel, jag trampade (onödigt) hårt och var på jobbet 08:20, köpte automatkaffe för en krona, slog mig ned vid min arbetsstation och lät skurar av sysslor riva hål i min himmel varpå den slutligen rasade.
    Jag tror att dessa tågresor fick mig att söka mig mot psykologin några år senare, kändes naturligt och stringent, och så ville jag uppnå den där tomma och fylliga upplevelsen av tidiga måndagsmorgnar, då hjärnan ännu är formbar och hungrig efter ny stimulans och substans.
    Nu rinner tåget förbi Östberga industriområde, jag sitter bakåtvänd mot gången. Det är inte alls som det brukade. Och jag blev inte psykolog. Jag har förstått att inte alla psykologer lever som Paul Weston och jag har förstått att man inte blir Paul Weston av att utbilda sig till psykolog. Men det var värt ett försök.

Livet på Centralstationen

Innan jag började jobba i Norrköping var tåg något okänt. Faktum är att jag aldrig hade suttit på ett, i varje fall inget riktigt tåg, ett som gick mellan olika landsdelar. Jag hade blivit skjutsad, åkt buss, flugit – men aldrig åkt tåg, det tillhörde på något vis inte mitt kulturella kapital, på samma vis som vi inte lyssnade på radio i hemmet där jag växte upp. De tåg jag var bekant med pendlade mellan polerna stad och förort och så långt sträckte sig min horisont.
    Jag läste en krönika av Jan Gradvall där han uttryckte sin uppskattning för Centralstationen, jag minns det som att han kunde stå mitt i flödet av människor och känna sig levande, som om alla måsten och ärenden skvätte över lite på honom. Jag minns att jag skrattade, hade ju själv vandrat i suckarnas gång och ägnat ett liv åt att undvika den. Så uttrycker sig en frilansjournalist, skrev jag, innan jag själv hade börjat åka tåg. Jag var några år över 20 och tågen blev en del av min måndag och min fredag. Centralstationen blev hemma.
    Jag skriver den här texten på ett rangligt kafébord vid fyra rulltrappor, intill sitter män som sannolikt övernattat här. Det är deras hemma också. Vad jag inte begrep om platsen var att den varit en plats för flykt och återkomst, och båda dessa företeelser tycker jag om, varför arrangemanget med veckopendling passade utmärkt. Jag flydde och återkom till Norrköping, och jag flydde och återkom till Stockholm. Biljetterna behövdes skrivas ut på den tiden, på plats, några minuter innan avgång, och det bildades kö, och jag hade en okej position ibland och en sämre andra gånger, men jag hann. Jag drev igenom flykten.
    Det har gått mer än tio år sedan dessa resor. Jag har åkt tåg fler gånger. Och det händer att jag sätter mig på en bänk på Centralstationen och låter människornas öden ta sig in i mig, just som en frilansjournalist.

Bloggprosa

Med ojämna mellanrum upptäcker jag att jag inbegriper en kropp. Att jag är båda nervceller och tarmflora, att jag är två hälar och ett brytningsfel. Det blir lätt överhettat där uppe, här uppe, jag behöver mindfulnessa. Den här bloggen är en tillbakablick till ett 00-tal där varje svensk krävde en egen kanal, och jag tyckte mycket om min, språket som uppstod av bloggandets semiallvar, bloggprosan: där meningarna visserligen ställs ut, men bara för en stund. Det här digitala suddandet lättar upp skrivandet, tyckte jag och tycker jag fortfarande, och sedan jag i panik la ner min blogg (i samband med en jobbansökan som redaktören omvandlade till en insändare där han skrev ut adressen) har jag saknat språket som bara finns på såna här ställen där du som läser liksom får köpa spelreglerna för jag har inte trängt mig in i något flöde.
    Allt detta skriver jag medan nitton fiskar simmar av och an i ett lilablått akvarium, ackompanjerade av ambient från Spotify Business, en fredag i Stockholm i december. Det är fortfarande morgon. Jag är redan hungrig.

Skalorna

Jag konfererar med mig själv i dag,
trappar ner mig själv i punktform.
skalar ner mig ungefär som ett diminuendo,
ja som till något ursprungligt
som knappt syns eller märks men som man bara vet.
Jag gör knappt annat tänker jag än
övar på skalor.
Intill mig:
en koreankvartett på resa
till det som är mitt.
Vad ska vi här att göra?

Att känna Jesus

– Kan jag fråga dig en sak?
    Hon ser inte bortkommen ut, påminner om en barnvakt jag hade när jag behövde en. Fast den här kvinnan har kastanjfärgat hår, Annas var mörkblont. Jag stannar upp min köpcentrumsgång och svarar mjukt:
    – Ja, absolut.
    Hon ska inte sälja något, det vet jag. Hon vill bara ha hjälp, hittar möjligen inte till Akademibokhandeln, och det gör ju jag. Om hon inte hittar till en butik jag inte vet riktningen till så kanske vi kan höra oss för med någon annan förbipasserande. Varpå hon ställer frågan hon frågade om:
    – Känner du Jesus?
    Hon påminner inte alls om någon barnvakt. Det är som att hon lyfter undan en mask och blottar en obalans. Jag låter tyngdlagen föra benen framåt, för jag vet att om jag inte förflyttar mig kommer hon inte släppa taget. Det här abonnemanget vill jag inte ha. Jag säger:
    – Jo, jag känner till en hel del om honom.
    Hon ser att mina pupiller dansar, men hon verkar inte vilja förfölja mig, presenterar bara sin nästa replik:
    – Vill du lära känna honom ännu bättre?
    – Nej. Nej, det vill jag inte, medger jag.
    Fast egentligen kanske hon pratar om en Jesus i Gubbängen som säljer burritos. Jag vet ju inte det. Jag bara antar saker, ler pliktskyldigt och fortsätter gå.